Vad hände med hoppet om demokrati i Myanmar?

Den 8 november går Myanmar till val, där statskanslern Aung San Suu Kyi och hennes parti National League for Democracy (NLD) tävlar om makten. Situationen är på ytan mycket olik den när jag första gången besökte Myanmar, för cirka 20 år sedan, då Aung San Suu Kyi satt i husarrest och tanken på fria val var en avlägsen dröm. Men under ytan har inte lika mycket hänt och Myanmar är långt ifrån en fungerande demokrati.

Militären, som kallas Tatmadaw, har historiskt varit den dominerande makten i landet. Hoppet om att dess makt skulle kunna utmanas flammade upp kring 1990, då militären tillät ett val som vanns av Aung San Suu Kyi och NLD. Men Tatmadaw struntade i resultatet och Aung San Suu Kyi blev kvar i husarrest. Först 2015 hölls fria val – bortsett från att konstitutionen, då som nu, ger militären rätt till 25 procent av alla platser i unionsparlamentet och i samtliga delstatsparlament, oavsett hur människor röstar.

Valet 2015 vanns av NLD. Aung San Suu Kyi kunde tillträda som statskansler med enormt stöd, både i Myanmar och internationellt. Sedan dess har dock hoppet om att Aung San Suu Kyi skulle bana väg för fred, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter falnat. Tydligast i västvärlden, men även hos stora delar av minoritetsbefolkningen i Myanmar.

Och nu är det val igen. Aung San Suu Kyi utmanas av krafter som står nära Tatmadaw samt av partier kopplade till landets många etniska minoriteter. Hon utmanas också av covid-19. Det största oppositionspartiet USDP, som stöttas av Tatmadaw, har tillsammans med 23 andra partier krävt att valet flyttas fram på grund av smittspridningen, men valkommissionen håller fast vid den 8 november.

Trots att Tatmadaw har den avgörande makten har myanmarierna ändå kunnat se fram emot att påverka landets framtid genom att delta i val med konkurrerande politiska partier och kandidater. Tyvärr har denna möjlighet succesivt inskränkts. Med hänvisning till covid-19 har regeringen kraftigt begränsat rörelsefriheten, inte bara för partier och kandidater utan även för media, i synnerhet den fria pressen. Den huvudsakligen muslimska minoritetsbefolkningen rohingya har i princip uteslutits från möjligheten att kandidera och rösta. Såväl de som fördrivits till Bangladesh som de som stannat kvar i Myanmar.

En av de längsta nedstängningarna av internet i världen har genomförts i stora delar av Rakhinestaten, vilket kraftigt begränsat tillgången till information om både valet och pandemin. I övriga landet fortsätter spridningen av desinformation och hatpropaganda, framför allt via internet, i synnerhet Facebook. Och nyligen blev valkommissionens bristande oberoende tydligt. Kommissionens beslut om var valet skulle ställas in (med hänvisning till pågående väpnade konflikter) visade ett tydligt mönster genom att ensidigt gynna Aung San Suu Kyis parti NLD.

FBA hade planer på att sända ut svenska valobservatörer till EU:s och The Carter Centers valobservationsinsatser i Myanmar, men covid-19 satte stopp för planerna. Efter stora svårigheter tillät de myanmariska myndigheterna till sist i alla fall den nationella organisationen PACE att observera. Men deras arbete försvåras rejält av pandemirestriktioner och väpnade konflikter.

Det där hoppet om demokratiska val som tänts då och då – ja, visst finns det kvar. Och visst är det viktigt att val med konkurrerande partier överhuvudtaget hålls. Men liksom det stora hopp som en gång fästes vid Aung San Suu Kyi nu har falnat, får vi nog inse att 2020 års val knappast innebär något demokratiskt framsteg i Myanmar.