Kan radikaliserade terrorister avväpnas?

Vad är på gång inom DDR-området? Efter ett intensivt resande utan motstycke de senaste månaderna har nu DDR-programmet (avväpning, demobilisering och återanpassning av kombattanter) äntligen landat permanent i Stockholm. Innan säsongsavslutning och sommarfester kan det finnas anledning att något reflektera över vad som händer inom området och vad framtiden möjligtvis kan komma att medföra.

Bland de nio länder som hunnits med under de senaste tre månadernas resande, och som inkluderat både utbildning i DDR, uppföljning och förberedelser inför myndighetens kommande bilaterala samarbetsstrategier och aktiviteter i syfte att uppdatera och i viss mån revidera gällande DDR-doktrin (Integrated DDR Standards, IDDRS), kan besöken hos FN:s DDR-sektion i New York, IDDRTG:s (Integrated DDR Training Group) årsmöte i Geneve och besök vid AU:s högkvarter i Addis Abeba framhävas som särskilt betydelsefulla och produktiva.

Det övergripande och bestående intrycket efter samtal med FN, EU och AU denna vår är att det finns mycket stora utmaningar i Afrika att bemästra vad det gäller DDR. Paradoxalt nog verkar möjligheterna till framgångsrik avväpning och demobilisering av väpnade grupper och kombattanter snarast större i de länder där FN för närvarande inte har sitt huvudfokus; Colombia, Filippinerna och Myanmar är alla länder där det pågår processer från krig och väpnad konflikt till fred och ökad stabilitet och där DDR framhävs som en särskilt betydelsefull komponent för framgångsrikt fredsbyggande.

I de samtal som förts med företrädare inom den relativt begränsade DDR-världen är det ett antal områden som står ut och upprepas. Mest bekymmersamt är väl att säkerhetssituationen i många av de länder och områden, speciellt i Afrika, där DDR för närvarande genomförs eller planeras att genomföras har kraftigt försämrats som följd av att nya radikaliserade och kraftigt våldsbenägna grupperingar gjort kraftfulla inbrytningar.

I exempelvis Mali lider för närvarande FN-insatsen förluster varje vecka och säkerhetssituationen är också mycket allvarlig i exempelvis Demokratiska republiken Kongo och Somalia, även för den personal som verkar inom DDR.

Eftersom program och aktiviteter som faller under begreppet DDR normalt har setts som en del av postkonflikten säger det sig självt att mer krigsliknande förhållanden innebär säkerhetsproblem för internationell personal på plats för att stödja just avväpning och demobilisering av väpnade grupper; men också att väpnade grupper inte längre i samma utsträckning är beredda att genomgå DDR. De behöver så att säga vapnen själva för sin och gruppens egen säkerhet.

Denna osäkrare och hårdare miljö har medfört att FN och det internationella samfundet för närvarande i vissa fall stärker insatsernas militära förmåga genom bl. a. utstationering av s. k. ”Intervention Brigades”, dvs. freden ska snarare framtvingas än upprätthållas.

Frågan blir då: hur genomförs fredsbyggande, inklusive DDR, när situationen kan karakteriseras som krig snarare än fred?

Ett kort svar på den frågan skulle väl kunna vara att i så fall får DDR anstå till situationen, i politiskt och säkerhetsmässigt hänseende, har förbättrats. I många konflikthärdar är dock detta inte möjligt av både politiska och mer praktiska orsaker. Personal och institutioner för DDR är redan på plats, planeringen är gjord och i vissa fall har redan viss avväpning och demobilisering påbörjats. Sålunda; man börjar fundera över hur den gällande DDR-doktrinen och -praktiken kan och bör kompletteras och anpassas till en delvis ny konfliktsituation och insatsernas förändrade sätt att verka i en ny miljö.

Som ett resultat av detta har bl.a. legala frågor kommit upp på tapeten som viktiga för DDR. Om stridande kombattanter från väpnade grupper omhändertas eller grips som en följd av en militär insats från exempelvis FN:s sida, kan dessa individer därefter så att säga hänföras till ett pågående DDR-program; i så fall under vilken juridisk status. Är de krigsfångar om konflikten är av internationell karaktär? Om inte, vilken status har de då? Frihetsberövade?

Sedan början av 1990-talet och murens fall har DDR, både som doktrin och praktik, utvecklats och anpassats för avslutade konflikter av icke-internationell karaktär; och deltagande i DDR både på grupp- och individnivå har oftast setts som frivilligt. Den enskilde erbjuds visst materiellt stöd och andra ekonomiska och sociala förmåner, även juridiska, för att lägga ner sitt vapen och återanpassa sig till ett civilt liv. Dock, den enskilde individen har alltid möjlighet att inte delta i programmet och på egen hand skapa sig en framtid som civil medborgare. DDR har därför setts som ett resultat av en politisk process, inte som ett verktyg att påföra stridande parter för att ”skapa” fred.

Ett ytterligare område, dessutom nära förbundet med det tidigare, som diskuteras intensivt inom DDR-området just nu är vilken speciell hantering, om någon, som ska ges till s.k. radikaliserade individer. I förlängningen av denna frågeställning ligger också spörsmålet om vissa av den senare tidens framträngande radikala grupperingar i framtiden kan komma att bli föremål för DDR-aktiviteter inom en freds- eller normaliseringsprocess? Är IDDRS anpassat i sin helhet till att hantera grupper som Boko Haram eller IS? Förutom de mera konkreta och specifika frågeställningarna som uppstår runt olika psyko-sociala metoder att de-radikalisera den enskilde individen uppstår dessutom svåra grundläggande avgränsningar och problem som berör värderingar och vilken syn på politiska och sociala processer som förmedlas i den gällande DDR-doktrinen. Vilken demokratisyn ska ligga till grund för utformningen av aktiviteter och program inom exempelvis den politiska dimensionen av återanpassning? (Political Reintegration)

Med dessa och andra frågor som pockar på svar i denna brytningstid verkar det som om vi på DDR-programmet även under höstsäsongen kommer att ha att göra.

Trevlig sommar och på återhörande!