Hur kan vi bättre förstå verkligheten på plats?
Ibland smyger sig nya insikter på helt oväntat. Över en skål soppa i en by i Sydostasien, till exempel. Jag har tagit några semesterdagar för att fly undan sammanträdesrummen och se lite mer av Myanmar.
Under en tvådagarsvandring i landets nordöstra del övernattar jag hemma hos en familj och bjuds på middag tillsammans med grannarna. Vi ler vänligt mot varandra, men lyckas inte föra mycket till samtal eftersom jag varken behärskar det lokala palaungspråket eller burmesiska som är officiellt språk. Men efteråt får jag en tydlig bild av traktens komplexa maktförhållanden, när värdinnan förklarar:
– Det finns en väpnad grupp som har sitt läger här, strax utanför byn. De begärde att få tillgång till ett hus som deras representant kan bo i. Han tillhör inte Palaungfolket och kan inte vårt språk men han är sjukvårdsutbildad och kan hjälpa till med hälsovård i byn. Och han tittar in och äter middag ibland. Tidigare var det en annan etnisk väpnad grupp som kontrollerade byn – de som talar vårt språk – men de blev bortdrivna. Och en tredje grupp dominerar bergen där borta, tillägger hon och pekar.
Jag inser hur långt jag är från mitt skrivbord på FBA i Stockholm. Och hur många rapporter det är möjligt att läsa utan att riktigt förstå situationen för män och kvinnor i en vanlig by i landets minoritetsområden.
Det kan tyckas självklart att vi måste ha god kunskap om landet vi jobbar i. Men bland internationella organisationer som försöker främja fred och utveckling fästs ofta alltför stor tilltro till tekniska specialistkunskaper, på bekostnad av genuin förståelse för de faktiska förhållandena på platserna där vi verkar.
På jobbet har vi just nu en bokcirkel där vi diskuterar boken Peaceland. Conflict Resolution and the Everyday Politics of International Intervention, skriven av Séverine Autesserre vid Columbia University.
Hennes forskning betonar betydelsen av grundlig förståelse för lokal historia och människors förhållanden och kultur i konfliktområden för att främja fred och utveckling på ett effektivt sätt. Hon konstaterar också att de metoder som vi i branschen ofta använder för att inhämta information inte är optimala för att förstå verkligheten på plats.
Vi har gott stöd från kunniga partners, forskare och kollegor på andra myndigheter, men jag känner ofta att jag borde tillbringa mer tid i Myanmar för att kunna göra ett så bra jobb som möjligt. Och jag slår mig gärna ned tillsammans med lokalbefolkningen kring en skål soppa. Jag är övertygad om att det ger mig värdefulla kunskaper som kan vara till nytta i mitt fortsatta arbete för fred och utveckling.
av Pär Sköld