Att leverera som En

Tillbaka efter en lång föräldraledighet där jag helt lämnat de stora frågorna (till förmån för små- men ack så viktiga- kriser med tre barn på hemmaplan ) är jag sedan några veckor på plats på Folke igen. Det har varit händelserika veckor, mötespackade dagar där 2do-listan växt i en rasande fart, rapportskrivande och en del administration och planering inför hösten. Med kollegan Michaela Friberg-Storey har jag även hunnit med en givande fältresa till Liberia där säkerhetssektorreformerna är i full gång.

Att arbeta med att förbättra säkerhetsektorn är ingen liten fråga. Faktum är att det bitvis är en så stor fråga att det ibland- i det dagliga arbetet- känns som om man tappar perspektiv. Går vi framåt? Gör vi någon skillnad? Möter vi de behov som finns för dem som behöver det mest? Vilka positiva förändringar ser vi när vi stödjer säkerhetssektorreformer som en del av demokratiseringsprocesser? Hur tryggar vi rättvisa och respekt för lagen i våra reformer av säkerhetssektorn?

Just idag har jag haft en typiskt jobba-på-kontor-känsla där de frågor jag brottas med är relativt lätta att tackla: jag har hämtat nya post-it lappar från förrådet, umgåtts en del med mail-korgen, försökt få kontroll på pappershögarna, skrivit verksamhetsrapport och småpratat med kollegerna vid kaffeapparaten. Trots de administrativa förtecken dagen bär med sig har jag präglats av tankar kring Kofi Annas nyutgivna bok ”Interventioner- ett liv i FN:s tjänst” som jag precis läst ut.

Boken köptes på det seminarium delar av SSR-programmet hade förmånen att närvara på (tack Liv för biljetterna!) där Kofi samtalade om sin bok med Jan Eliasson. Hans tid som Generalsekreterare präglades av en stark reformvilja, att se ett FN som inte bara tjänar sina medlemsstater utan även folket. Hans ambition var att föra FN tillbaka till de folk i vilkas namn FN grundades.

Efter att jag läst boken tänker jag att det största operativa avtrycket av Kofis reformarbete måste vara FN-processen ”Delivering as One”.

Jag slås också av att SSR-arbetet genomsyras av en vision – att det internationella samfundet i sin helhet levererar sitt stöd ”as one” för att få till en transparent, effektiv, ekonomisk hållbar och ansvarsutkrävande säkerhetssektor.
Min erfarenhet är dock att det är just detta som är så svårt. Det är här den verkliga utmaningen ligger. Hur får man biståndsarbetare, poliser, diplomater och militärer att dra åt samma håll, särskilt om de kommer från olika länder och representerar olika internationella organisationer.

På Balkan har det ofta varit svårt, även om man numera har ett gemensamt mål – EU standards – att sikta mot. I Afghanistan, där ett sådant mål saknats, har det varit ännu svårare. I Liberia, som jag nyligen besökt finns ambitionen, men revirtänkandet genomsyrar mycket och utmaningarna är många.

Men, om det är något jag lärt mig under mina år i internationella insatser, och under mina år på FBA, är det att detta ”att leverera som En” ofta är det allra viktigaste. Det är när alla delar av det internationella samfundet drar åt samma håll – och ger samma råd – som vi faktiskt kan lyckas med vad som alltid är så svårt: nämligen att påverka andra länder och system. Det är då, för att återknyta till mina första funderingar och frågor, vi verkligen gör nytta och bidrar till positiva förändringar.

Och i grund och botten är väl också detta en av de bärande idéerna bakom hela FBA: att hålla ihop förberedelserna för svenskar som skickas iväg på internationella missioner – oavsett vilken myndighet som är deras hemvist, för att de – när de ska agera – ska vara bättre rustade ”to Deliver as One”.