Är rebeller onda eller goda?

Är rebeller onda eller goda? frågar min 5-åring en kväll när jag står och diskar upp middagsdisken. Normalt sett brukar detta pigga och nyfikna barn – precis som sina jämnåriga kamrater – överösa sina föräldrar med frågor om djur, planeter och funderingar om kungar verkligen bestämmer över alla. Och som alla pedagogiskt sinnade föräldrar brukar jag och min man beta av frågorna med självklara och snabba svar. Men när han nu – efter att ha tjatat sig till en lite för komplicerad Stjärnornas krig film – frågar om rebeller är goda eller onda kommer svaret inte lika automatiskt.

Först blir jag tyst.

Sedan, efter att förgäves sökt efter en avledande kommentar, kan jag inte bättre än: ”Eeeh…fråga pappa.”

För hur är det egentligen?

I Afghanistan har Sverige deltagit i en militär insats mot en väpnad oppositionell rörelse – rebeller – som sökt bekämpa den afghanska centralregeringen och dess internationella allierade. I Ryssland har vi i solidaritet med Moskva motsatt oss försök att bilda självständiga stater i norra Kaukasus, liksom vi stått på den spanska och franska statens sida i kampen mot ETA och dess idé om ett självständigt Baskien. Samtidigt har Sverige backat upp ANC i Sydafrika och, alldeles nyligen, gett stöd åt revolutionen som svepte Moammar Khaddafi från makten i Libyen.

I de förra fallen är rebellerna uppenbarligen onda, och i de senare goda. Eller?

När jag funderade vidare på 5-åringens fråga tänkte jag på en artikel av Timothy Garton Ash som jag läste när jag arbeta på Balkan.

Artikeln erbjuder en analysmodell för att utröna om en grupp som gör uppror är legitima frihetskämpar eller om de skall klassas som terrorister. Biografi, eller bakgrund, är tillsammans med målsättningar, metoder och sammanhang de parametrar man måste studera om man vill göra åtskillnad mellan terrorist och frihetskämpe, står det i artikeln. Uttrycket ”one man´s terrorist is another man´s freedom fighter” är alltså inte hela sanningen. För att bedöma om en rebell är god eller ond spelar det roll vem rebellen är, vad han eller hon kämpar för, och hur man går till väga, menar Garton Ash, som inspirerats till sin artikel av historien om Ali Ahmeti, politisk ledare för den albanska rebellrörelsen UCK i Makedonien 2001.

Ahmeti utpekades av USA, och många andra, som terrorist i början av året, för att bara några månader sedan sluta fredsavtal med de makedonska myndigheterna och förvandlas till en av USA och EU:s mest uppskattade samarbetspartners i landet. Resan från terrorist till frihetskämpe – från ond till god – tog för honom mindre än ett år.

Precis som andra internationella aktörer stöter också FBA och utsända svenskar på denna problematik, som på ett eller annat sätt finns närvarande i nästan alla konfliktområden. Och kanske är det nyttigt att då och då fundera kring Garton Ashs kriterier. För historien visar ju att vi vid vissa tillfällen har haft anledning att ompröva vår syn på den ena eller andra rebellrörelsen. Syrien och den syriska väpnade oppositionen är väl vad som är mest aktuellt idag.

Min egen erfarenhet är från Kosovo, där jag under min tid som FN:s SSR-rådgivare i Pristina dagligen arbetade tillsammans med människor som något decennium tidigare betecknats som terrorister. Liksom i Makedonien hade de albanska rebellerna gått från bergen till regeringsbyggnaderna och, i våra ögon, från onda till goda, på några få år. Och att hantera den resan var kanske svårare än vad både vi och våra samarbetspartners riktigt förstod.

Tillbaka i min nuvarande verklighet finner jag tyvärr att varken praktisk erfarenhet eller arbete på FBA är särskilt behjälpligt för att kunna vägleda min sons sökande efter moralisk klarhet, om det så är i Stjärnornas krig eller den reala världspolitiken.

När disken står ren och jag försöker närma mig någon form av svar blir jag därför ganska lättad när nämnde 5-åring snabbt och glatt säger att pappa har redan svarat.

”Jaha, vad sa han då?” undrar jag lite förbluffat.

5-åringen tittar upp mot mig och förklarar nöjt: ”Han sa att det beror på.”