Tankar kring avväpning och återanpassning under dimmiga dagar på Djurönäset

Efter en mycket intensiv höst, välbehövlig vila över jul och nyår på varmare breddgrader, så sitter alla kolleger här tillsammans på randen till Stockholms skärgård och planerar årets insatser för mer av fred och säkerhet i världen. Dimman som ligger som bomull över anläggningen, och över hela Sverige under dessa korta februaridagar, kan inte dölja, eller ens dämpa de utmaningar som året verkar ha på lut.

Globalt pågår flera program och aktiviteter på området avväpning, demobilisering och återanpassning av före detta kombattanter (på engelska Disarmament, Demobilisation and Reintegration, därav förkortningen DDR). Dessa program visar i ökande utsträckning nödvändigheten av en i viss mån utvecklad och förändrad DDR-doktrin. Detta behov är också något som framgått med tydlighet i den kontinuerliga dialog som DDR-programmet på Folke Bernadotteakademin för med de inom FN DDR-ansvariga, enskilda organisationer, den akademiska världen och övriga runt klotet som på olika sätt involveras inom området.

Förutom att den doktrin som utvecklats av FN, IDDRS – Integrated DDR Standards, och som lanserades 2006, berikats med ett nytt kapitel som behandlar förhållandet mellan DDR och hanteringen av naturtillgångar i konfliktområden, har också modifieringar skett av de riktlinjer som ska vara vägledande vid planering och genomförande av återanpassning till en civil tillvaro efter konfliktens slut.

Speciellt måste nya angreppssätt prövas för att komma runt och förbi den stigmatisering som hemvändande kombattanter utsätts för. Även om de ibland kan ses som krigshjältar av mottagande lokalsamhällen, är fallet nästan alltid det omvända. De möts av misstro, rädsla och marginalisering. Personer man bör ha så lite som möjligt att göra med om man är rädd om sitt skinn. Problemet blir då att många före detta kombattanter inte ser någon annan utväg än att låta sig på nytt värvas till en väpnad grupp. På så vis upprätthålls den onda cirkeln av förnyad väpnad våldsutövning efter förhoppningar om en stabil fred.

Vet inte om det är Djurönäset med dess korta dagar och dimma som får mig att tänka i dessa banor just här. Vad kan då göras för att bryta denna onda cirkel?

Erfarenheter från flera konflikthärdar som Sierra Leone, Haiti, Somalia och Afghanistan visar att det är i just samma mottagande lokalsamhälle som denna polarisering och stigmatisering mellan offer till konflikten och dess förövare måste överbryggas.

Genom att låta alla människor i lokalsamhället delta och bestämma vad som ska göras, och hur och när, kanske denna polarisering kan överbyggas. I år är en av utmaningarna inom DDR att hitta formerna för detta i Kongo och Colombia.

Att förstöra vapen och militär utrustning är enklare än att åstadkomma försoning mellan offer och förövare.