Tillbaka i Colombia

Att få möjlighet att besöka Colombia just nu är för oss som tidvis lever med DDR (Disarmament, Demobilisation and Reintegration) under dyngnets alla ljusa timmar är lika upphetsande som det borde vara för en björnjägare i Ljusdalstrakten denna höst. Efter 50 års inbördeskrig har regeringen och vänstergerillan FARC äntligen gjort substantiella framsteg i de förhandlingar som för närvarande pågår på Kuba.

För en knapp månad sedan besökte jag, tillsammans med kollegor på FBA, Hans Thorgren och Bengt Ljunggren Colombia, inbjudna av landets DDR-myndighet ACR (Agencia Colombiana para la Reintegración).

Besöket genomfördes inom den av Colombia initierade s.k. syd-syd dialogen för DDR och fredsbyggande. Deltagande av nationella representanter från länder med aktuell problematik inom DDR såsom Demokratiska Republiken Kongo, Libyen, Sydsudan, Somalia, Elfenbenskusten och Filippinerna innebar för oss på DDR-programmet en möjlighet att knyta nya värdefulla kontakter med dessa länder. I flera av dessa länder pågår för närvarande diskussioner och samverkan för eventuella DDR-insatser från myndighetens sida.

Förutom att parterna redan kommit överens på två områden av avgörande betydelse för möjligheten till ett slutligt avtal och därmed ett slut på konflikten; jordreform/landsbygdsutveckling och politiskt deltagande, så har FARC också för första gången skrivit under ett papper där de i samband med ett fredsavtal förbinder sig att avväpnas och demobiliseras, dvs. genomgå en DDR-process. Det ser onekligen ljusare ut än på mycket länge, kanske någonsin, för att få slut på denna, den sista stora interna väpnade konflikten i denna del av världen.

Efter att ha bott i Colombia i nästan åtta år blir det lätt så att det som händer nu får en personlig prägel. Under besöket fick vi besöka kommunen Palmira i ett område i södra delen av landet där man genom idogt arbete från flera samverkande aktörer, både nationella och internationella, lyckats skapa ökad fred och säkerhet, samt återanpassa f.d. kombattanter till en civil tillvaro.

I december 2004 besökte jag samma område, La Buitrera, men då i ett helt annat ärende. Vi den tidpunkten levde civilbefolkningen i skräck för vad de väpnade aktörerna vilket ögonblick som helst kunde ta sig för. I området var både paramilitärer i AUC och FARC-gerillan i högsta grad närvarande och verksamma, till den civila befolkningens stora förfång. Då var anledningen till mitt besök, som verifieringsofficer vid OAS missionen i Colombia, att möta och ledsaga tungt beväpnande paramilitärer till en närliggande ort för att avväpning och avmobiliseringen inom den DDR-process som precis hade påbörjats. En händelse som kan ses som starten på den händelseutvecklingen som ledde till att jag nu nio år senare i godan ro kan sitta här i den av bysamfälligheten egenhändigt byggda kyrkan och fyllas av en viss tillfredsställelse över hur situationen utvecklats.