Det fylliga ljudet av en riktig bomb

Booom! Den öronbedövande smällen, de skakande fönsterrutorna och alla utlösta billarm skapar en kakofoni som hämtad ur den senaste Bondrullen. Jag nästintill flyger ur den hängmatta jag krupit in i ett par timmar tidigare och sträcker mig instinktivt efter ryggsäcken som står färdigpackad med allt från vattenflaska och första förband till pannlampa och GPS-sändare, allt enligt instruktionerna från FBA:s säkerhetsavdelning, samtidigt som jag förbannar mig själv för att jag bor på femte våningen i ett jordbävningsdrabbat område – tvärt emot säkerhetsavdelningens instruktioner.

Jag är i staden Valledupar i nordöstra Colombia och halvvägs igenom en utbildningsinsats som FBA genomför som en del av myndighetens uppdrag inom strategin för Sveriges utvecklingssamarbete med Colombia, tillsammans med den colombianska återanpassningsmyndigheten ARN, Agencia para la Reincorporación y la Normalización. ARN anordnar regelbundet forum för civilsamhällesrepresentanter, företrädare för lokala myndigheter, akademiker och personer som tidigare varit medlemmar i väpnade eller paramilitära grupper. På mötena diskuterar deltagarna hur före detta kombattanter bäst kan återanpassas till ett civilt liv, och hur olika aktörer på bästa sätt tillsammans kan bidra till processen.

FBA har genom experter från myndighetens program för avväpning, demobilisering och återanpassning av före detta kombattanter sedan flera år tillbaka stöttat ARN. Bland annat genom att medverka i dessa forum, där vi till exempel bidrar med våra erfarenheter av återanpassnings- och fredsprocesser i andra länder.

Även om säkerhetsläget inne i Valledupar får betraktas som gott, har området historiskt varit en orolig del av Colombia där flera väpnade grupper och paramilitära styrkor varit aktiva, och i yrvaket tillstånd börjar fantasin skena. Uppenbarligen är det inte bara min fantasi som skenar, för i mobilen vaknar gruppchatten till liv och mina kollegor börjar spekulera i om det var ett lastbilshjul som exploderade eller om vi behöver vara oroliga på riktigt. Någon tar sig ner till hotellreceptionen för att undersöka saken och återkommer med lugnande besked.

Dagen därpå är samtalsämnet vid frukosten givet. ARN-kollegan Beatriz, som sett mer av den colombianska konflikten än de flesta, tar en klunk kaffe och flinar åt vår diskussion. Nattens smäll måste ha varit från någon elektrisk apparat för bomber har ett fylligare ljud, menar hon, varpå hon berättar om hur hon tidigare arbetat i områden som mer eller mindre helt kontrollerades av gerillagrupper. Hennes berättelser ger perspektiv på de arbetsmiljödiskussioner som förs på många svenska arbetsplatser, och man blir oerhört ödmjuk inför de personer som lever och verkar i dessa sammanhang. Hur illa säkerhetsläget än är på de platser där jag och mina FBA-kollegor arbetar, är vi aldrig längre borta från tryggheten än en (förvisso ofta ganska obekväm) resa hem, medan våra samarbetspartners levererar otroliga resultat under helt andra förutsättningar. Det – om något – är respektingivande.

När vi sedan lämnar hotellet får vi veta att nattens smäll kom från en transformator som exploderade. Riktiga bomber har, som vi nu vet, ett mycket fylligare ljud.