Den moderna valobservatören – en ödmjuk demokratikämpe?

Internationell valobservation är numera mer regel än undantag. De flesta val på nationell nivå, i Europa såväl som i resten av världen, har någon form av internationell valobservationsinsats på plats. Om än bara ett par, tre personer som bedömer förutsättningarna för valet.

Trots att det ibland finns vissa missförstånd kring vad observatörerna gör – missuppfattningar om att de styr upp, jämför, godkänner, underkänner – kan vi ändå fastslå att observation i sig är en väletablerad praxis. Det är kutym att både tillåta och bjuda in valobservatörer, och att på något sätt begränsa observatörernas tillgång till delar av landet eller delar av valprocessen ses inte på med blida ögon. Observationsmetoden och tekniken har förfinats och harmoniserats och kopplas inte längre till vaga ideal utan till konkreta rättigheter som uttyds ur internationella överenskommelser. Det är alltså framför allt vad ett land själv skrivit under som får agera måttstock när rekommendationer om förbättringar görs av valobservationsinsatsen på plats. Man observerar också under längre perioder än förr – baserat på insikten att ett val inte bara handlar om valsedlar i en urna under en dag, utan om allt från distriktsindelning till kampanjfinansiering och valprövningsmekanismer. Dagen efter valet kommer ett preliminärt utlåtande som presenteras vid en presskonferens och några veckor senare får vi den slutgiltiga rapporten full med rekommendationer.

FBA är som bekant den myndighet som sänder ut de svenska valobservatörerna, och just nu kan du hjälpa till. Fram till sista januari 2017 kan du ansöka om att få ingå i FBA:s resursbas med valobservatörer redo att åka ut på uppdrag.

Men observationen är egentligen bara början. Ett väldigt intressant område som utvecklats de senaste åren är vad som händer sen.

Alla dessa rekommendationer som baseras på alla dessa observationer och länkas till alla dessa överenskommelser. Vad händer med dem? Det är det som är det stora samtalsämnet. Uppföljning. ”Follow-up”.

Det är numera den ständigt återkommande punkten på agendan när världens valobservationsorganisationer träffas inom den så kallade Declaration of Principles-gruppen. Det ges ut handböcker och samlas till konferenser kring ämnet, uppföljningsinsatser planeras och genomförs, och det är ämnet för projekt inom såväl EU som OSSE/ODIHR.

Dels pratas det om hur rekommendationerna i sig ska bli bättre. Hur vi kan utveckla kvaliteten på metoderna, kopplingen mellan rekommendationerna och de internationella överenskommelser som landet i fråga skrivit under, prioriteringsordningen, pedagogiken och tydligheten i vad som rekommenderas.

Dels pratas det om hur rekommendationerna ska användas som grund i andra samtal och processer. Hur kan/bör/ska till exempel EU utgå från rekommendationerna när diskussioner kring visumfrihet och utvidgning av unionen genomförs? Hur kopplar OSSE arbetet på sina fältkontor till de rekommendationer som gjorts? Vi pratar om morot och piska och hur vi ska få länderna att följa rekommendationerna.

Det är utmärkt att uppföljning hamnat på agendan, hur kan vi annars motivera att stora resurser läggs på upprepade insatser? Det är klart att det där sista steget är viktigt.

För att komma dit tror jag att nyckelordet bör vara ödmjukhet. Utan att vara naiva – det är klart att det finns länder (eller snarare regimer) där intresset för förbättringar är obefintligt. Vi kan inte bortse från de principer som vuxit fram i det internationella samfundet, eller från de mänskliga rättigheter som valprocessen ska hjälpa till att uppfylla. Men kanske måste vi som internationellt samfund påminna oss lite oftare om att ha en genuin vilja till samarbete som ledstjärna. Hur stöttar vi bäst ett land i dess ansträngningar att förbättra sina demokratiska processer? Hur ser vi till att inte tala om eller tala till, utan tala med? Hur öppnar vi för möjligheten att på bästa sätt samtala med relevanta aktörer för att analysera, tolka och prioritera rekommendationerna, och identifiera barriärer såväl som samarbetspartners?

Jag tror faktiskt att vi kan göra det. Och jag hoppas att det är det våra samtal kommer att kretsa kring under 2017.