Unga, fred och säkerhet – en irakisk paradox?

Med förhöjd puls färdades jag längs den palmkantade motorvägen från Bagdads flygplats till mitt första möte med Iraks huvudstad. Det var en varm höstdag i september 2019. Rotorbladen från en nära passerande stridshelikopter fick mig att tänka på mina svensk-irakiska vänners personliga erfarenheter av fruktan och flykt, och de senaste decenniernas medierapportering om invasioner och IS.

Efter decennier av konflikt var läget i Irak fortfarande allvarligt, med en bräcklig demokrati, ständigt överhängande terrorhot och tuffa levnadsvillkor för unga kvinnor och män. Men landet var på uppgång – och unga irakier stod i samhällsförändringens framkant. Nu ville jag skapa mig en egen uppfattning om Irak inför mitt nya uppdrag att främja unga människors deltagande i Iraks freds- och statsbyggnadsprocess.

FBA har i uppdrag av den svenska regeringen att bidra till inkluderande fred i Irak. Trots att Irak är ett demografiskt ungt land, vars befolkning till över 60 procent består av människor under 25 år, exkluderas unga systematiskt från både arbetsmarknaden och formellt beslutsfattande.

Dagarna efter min hemkomst från Bagdad, i oktober 2019, tog hundratusentals unga irakier till gatorna i fredlig protest. De unga aktivisterna beskrev sig som trötta på korruption och på det politiska systemet, en artefakt från amerikanska invasionen 2003, som misslyckats med att leva upp till sitt viktigaste syfte: att tjäna medborgarnas intressen.

Demonstrationerna pågick fram till för några veckor sedan, efter ett halvår av våldsamt bemötande från säkerhetsstyrkor och geopolitiska distraktioner från USA och Iran i och med mordet på den iranska generalen Qasem Soleimani. Statsministrar har bytts ut och en ny vallag har skrivits. Men de efterfrågade systemreformerna lyser med sin frånvaro.

Att unga aktiva ses av politiker som ”problem som måste lösas” med repressiva säkerhetsåtgärder, snarare än röster att lyssna till och resurser att tillvarata i samhällsbygget, är inget nytt. FN-rapporten ”The Missing Peace” kallar det en ”policymyt” som vilselett staters inre säkerhetspolitik i många år. Stigmatiseringen får allvarliga konsekvenser. Forskning visar att stater som står inför en så kallad befolkningsbula, en demografisk överrepresentation av unga, är mer benägna att agera repressivt mot sina medborgare. Ungas brist på tillit till folkvalda världen över tvingar dem att söka alternativa vägar till påverkan.

”Unga människor på Tahrirtorget har axlat ledarskapet i Irak”, utbrast en ung kvinna i det fönsterlösa konferensrummet i staden Erbil i irakiska Kurdistan. I december 2019 nådde protesterna sin kulmen med miljontals demonstranter, hundratals döda och tiotusentals skadade. Jag hade bjudit in unga män och kvinnor, regeringsföreträdare och FN-representanter till en workshop för att diskutera nuläget och framtiden för ungas roll i freds- och säkerhetsarbetet, och genomförandet av säkerhetsrådsresolution 2250.

I två dagar satt irakiska generaldirektörer, unga aktivister och fredsbyggare för första gången vid samma bord – lyssnade och delade erfarenheter, perspektiv och kunskap. Berättelser om gräsrotsdrivna initiativ, kampanjer och dialog mellan etniska grupper varvades med samtal om det rådande politiska läget. Att ungas deltagande måste stärkas, deras rättigheter skyddas och statens ansvar säkerställas, rådde det konsensus om. Likaså vägen framåt: att skapa en nationell strategi för unga, fred och säkerhet i Irak.

Mötet i Erbil lade grunden för FBA:s fortsatta insats i Irak. Under 2020 kommer vi, tillsammans med det unga civilsamhället, statliga aktörer och FN, att bilda en irakisk ”koalition” för unga, fred och säkerhet. Målet är att etablera en plattform som kan bidra till gemensam riktning, samarbete och dialog mellan bland annat unga människor och regeringen, i frågor om fred och säkerhet. Arbetet ska ledas av unga själva, och genomföras i partnerskap med beslutsfattare. Vi kommer också att stötta ministerier och FN med rådgivning.

Min förhoppning är att meningsfulla samtal mellan rättighets- och ansvarsbärare ska motverka exkludering och policymyter, bygga tillit och partnerskap, och möjliggöra investeringar i de folkrörelser som ska leda Irak in i framtiden.

I en av världens äldsta civilisationer, och ett av världens yngsta länder, finns nämligen möjligheterna till fred hos de som aldrig ens upplevt det: Iraks unga.