Paradiset och kriget sida vid sida

Ett kontrasternas land. Å ena sidan ett paradis med några av världens vackraste stränder och bästa dykvatten. Å andra sidan en nation härjad av decennielånga, oavslutade inbördeskrig. Ett land som rankas högt i jämställdhetssammanhang och som haft två kvinnliga statsöverhuvuden. Samtidigt som det nu styrs av en man med ett ytterst tveksamt förhållningssätt till mänskliga rättigheter. En hundramiljonersnation där rikedom och lyx återfinns sida vid sida med bottenlös fattigdom.

Filippinerna – mitt hem och min arbetsplats sedan mars i år.

05:45, väckarklockan ringer. Ett dopp i poolen innan frukost hjälper mig att komma igång, utomhustemperaturen understiger sällan 25 grader. TV-nyheterna är ett givet inslag i min morgonrutin. I rollen som Peace and Development Officer, utsänd från FBA till FN i Filippinerna, är det ett absolut måste att hålla sig à jour. Något som visat sig lättare sagt än gjort i den dynamiska politiska miljö som råder här.

Det senaste halvåret har nyhetsflödet dominerats av slaget om Marawi, en stad av Malmös befolkningsstorlek, belägen på ögruppen Mindanao. Marawi intogs den 23 maj av den IS-inspirerade Maute-klanen, varpå cirka 400 000 människor tvingades på flykt. President Duterte svarade med att utlysa Martial Law – militärstyre – i hela regionen, för många en smärtsam påminnelse om 70- och 80-talets Marcos-diktatur. Återerövringen av staden blev en komplicerad operation. Först i förra veckan, exakt fem månader efter belägringen, kunde regeringsstyrkorna förklara slaget vunnet. Den officiella rapporteringen omfattar ett tusental dödsoffer – cirka 150 soldater, 50 civila och över 800 terrorister.

Det som utspelat sig i Marawi kan sägas vara en följd av den utdragna fredsprocessen mellan regeringen och den muslimska frihetsrörelsen i Mindanao/Bangsamoro. Fredsavtalen från 1996 och 2014 stipulerar omfattande regionalt självstyre, något som visat sig vara svårt att förverkliga. Det har därigenom blivit en grogrund för mer radikala krafter, såsom Maute och den ökända Abu Sayaaf-gruppen. Min och FN:s roll i detta är tudelad. Dels arbetar vi med att förebygga våldsam extremism, bland annat genom att skapa nätverk med ungdomar, kvinnoorganisationer och religiösa ledare. Dels arbetar vi med att aktivt stödja implementeringen av ingångna avtal, där kongressens hantering av en ny lagstiftning – Bangsamoro Basic Law – är av helt avgörande betydelse. Med olika verktyg från FBA och andra aktörer arbetar vi intensivt genom en grupp av lokala medlare för att föra processen i mål.

Parallellt utspelar sig en annan konflikt, lågintensiv men djupt infekterad, nämligen den mellan centralmakten och en kommunistisk rebellrörelse, närvarande över stora delar av landet. Även här går rötterna tillbaks till 70-talet och hittillsvarande fredsinitiativ har inte burit frukt. Norge spelar en nyckelroll som medlare och jag och mina kollegor försöker bistå, bland annat genom att förmedla kunskap kring vapenstilleståndsmekanismer.

Bland kommande utmaningar är återuppbyggnaden av Marawi överskuggande. FN:s bidrag, vid sidan av direkt humanitärt stöd, är i allt väsentligt inriktat på ”mjuka värden”. Att anlägga en ny väg eller reparera ett hus är en sak, att återvinna människors tillit och framtidstro något betydligt mer komplext. Det senare är centralt för att kunna lägga grunden för en fredlig utveckling i Bangsamoro som helhet. För min personliga del kommer almanackan den närmaste tiden också att fyllas av förberedelser för FN:s generalsekreterare Guterres besök i Manila under ASEAN:s toppmöte i november. Frågor kring säkerhet och utveckling i Sydostasien torde dominera agendan men på bilateral nivå kan ett och annat spänstigt samtal förväntas om Duterte-administrationens krig mot droger, eller Campaign Against Illegal Drugs som de föredrar att kalla det.

22:30, kvällsnyheterna är över. I morgon väntar en ny spännande dag i FBA:s och FN:s tjänst.