Nu står allting på spel i Libanon

18:07, tisdag den 4 augusti. Jag står i vardagsrummet i lägenheten i centrala Beirut när min sambo får ett Whatsappmeddelande från vår vän Eric. ”Hörde du något om en explosion vid hamnen?” läser han upp högt. Någon minut senare sker den massiva smällen. Hela byggnaden skakar och vi kastas mot golvet. I brist på vetskap om vad som har hänt, är vi säkra på att vårt område har attackerats. Strax efter svämmar telefonmeddelanden in. Våra drabbade vänner i västra, östra och södra delarna av staden är lika säkra på att det rör sig om en koordinerad attack. Hur kunde vi ha så fel? Hur kunde en av de största explosionerna i modern tid ske i ett Libanon som redan stod på knäna?  

Knappt en vecka hade gått av min semester från jobbet på FBA och jag var glad att vara i Beirut, mitt första efterlängtade besök i staden efter att covid-19 orsakade en abrupt nedstängning av Libanons enda flygplats. Jag har tidigare bott här, och konsekvent försäkrat nära och kära om att ”Libanon är tryggt” och det enda landet i regionen som har undkommit större turbulens till följd av den så kallade arabiska våren. Det dröjde till hösten 2019, då jag fick svälja mina ord när tiotusentals libaneser intog gatorna i organiserade, landsomfattande protester.

Libanon, till skillnad från Syrien, Jemen och Libyen, har visserligen undkommit ett sönderfall, men såren från 80-talets inbördeskrig har aldrig slutat blöda. Och hur skulle de kunna sluta blöda när ytliga plåster har klistrats på ett betydligt djupare sår?

Trots sitt semidemokratiska system har Libanon i decennier lidit av bristfälliga statsstrukturer, politisk instabilitet, och genomsyrande korruption. Inte heller hjälper det att landet gång på gång hyllats internationellt för sin så kallade resilience, motståndskraft.

Denna motståndskraft må ha hjälpt invånare att ta sig upp och ta sig igenom upprepade kriser, men har lika ofta rättfärdigat ekonomisk stagnation, och ursäktat politisk girighet.

Resultatet har varit att återkommande konfrontationer med Israel ses som vardagsmat, dödlägen inom regeringen en normalitet, och den volatila situationen i Syrien en oundviklig osämja i grannskapet.

Kanske var det därför Libanons regering missbedömde den ackumulerade frustrationen hos folket, när den överrumplades av en revolt i oktober efter försök att skrapa ihop medel till den läckande statskassan genom beskattningar. Vad än orsaken var, så var det libanesiska folket färdiga med att ta sig upp och ta sig igenom, och färdiga med att överleva ett system som gav löften som sällan hölls.

Revolten följde på den djupaste ekonomiska krisen landet bevittnat sedan inbördeskriget, och innefattade bankernas kollaps, statens de facto konkurs, och en valuta som tappade 80 procent  i värde inom loppet av månader.

Att några av mina smultronställen ens stod kvar på folkkära Armenia Street i Beiruts östra kvarter när jag först anlände i juli, var häpnadsväckande. Jag går nu förbi deras förfallna fasader och krossade fönster och undrar bedrövad hur detta kunde ske.

Tisdag den 4 augusti var dagen då den libanesiska motståndskraften blåstes ur. Bland folket återstår inget hopp om att företagare kommer att kunna återuppta sin verksamhet, eller att människor vars hem har förstörts kommer att få kompensation.

Det är därför nu, när inget finns kvar att förlora, när alla plåster är bortrivna, som allting står på spel.