Implementering av elavtal – Inshallah

Det är Yom Kippur-morgon i Jerusalem och tystnaden är total. Gatorna är avstängda, alla butiker är stängda och de flesta judiska israeler fastar, till och med de som är relativt sekulära. Yom Kippur – försoningsdagen – är en av de viktigaste högtiderna för troende judar, den dag då de begrundar sina synder och ber om förlåtelse. Vi är mitt uppe i den månadslånga period av judiska högtider som börjar med Rosh Hashana, det judiska nyåret, och avslutas med Sukkot, då man firar och minns israeliternas ökenvandring ur Egypten. Under denna tid infaller även det muslimska nyåret.

Det är många högtider att beakta i Jerusalem, där de tre världsreligionerna kristendom, islam och judendom möts. På Kvartettkontoret har vi medarbetare från tio länder där dessa religioner finns representerade, och våra röda dagar avspeglar just detta: vardera religion ger oss fyra lediga dagar varje år, i en välbalanserad kompromiss!

Det är rätt intressant för en normal-sekulär svensk att leva i en så religiöst påverkad miljö. Jag har för länge sedan slutat reflektera över hur ofta mina palestinska kollegor använder fraser som ”Inshallah” (om gud vill) och ”Al-hamdulillah” (prisa gud). När de säger ”Inshallah” menar de ofta ”förhoppningsvis” eller ”givet att allt går som det ska”; i vissa fall används det för att signalera att man inte alls är säker på att ett visst utfall kommer att kunna åstadkommas. Detta kan naturligtvis vara rätt frustrerande, särskilt för planerande nordeuropéer, men jag tror ibland att det mer speglar den uppgivenhet som palestinier kan känna över deras situation, det vill säga: de känner att de inte kan kontrollera en viss utveckling, givet den israeliska ockupationen och alla restriktioner den medför.

Den kristna befolkningen i Jerusalem är verkligen troende. En protestantisk kollega refererar till gud minst en gång per samtal. För honom är det för övrigt omöjligt att tänka sig att dottern skulle kunna gifta sig med en icke-kristen. En spännande kristen tradition är det årliga tändandet av den heliga elden i den heliga gravens kyrka. I våras, när jag bevittnade detta evenemang var den gamla staden proppfull med kristna från hela Palestina och Israel som samlades för att fira, sjunga och spela (se videon ovan).

Men mellan de olika högtiderna får vi också en del arbete gjort – i mitten av september var jag i New York med några kollegor på de årliga mötena för att diskutera den politiska och ekonomiska utvecklingen i Israel-Palestinakonflikten. Efter en lång period utan politiska samtal och med fortsatt bosättningsbyggande på Västbanken var tongångarna rätt pessimistiska inför mötena. USA:s utrikesminister John Kerry var mycket tydlig i sitt tal, vilket är värt att citera (ni kan läsa det i dess helhet här).

“But if we are going to be honest … one can only conclude that at the moment, unnecessarily, the trends are moving in the wrong direction, making the prospects for peace more remote, not less remote.

Now, every single terrible act of violence, every new settlement announcement takes us not closer to peace; they take us closer to a one-state solution. That is no solution … I repeat, no solution at all. It is an invitation to perpetual conflict.

So what has happened since … July… we’ve seen a surge in violence this past week with six stabbing attacks and a car-ramming. There’s no excuse for that – none. Incitement remains an issue. Earlier this month there was a post on the Fatah Facebook glorifying the terrorist attacks at the Munich Olympics where 11 innocent Israelis were killed. How does that contribute (inaudible)?

And just since July 1st, over 2,400 settlement units have been advanced for Israelis in the West Bank and East Jerusalem, unauthorized settlement units have been retroactively legalized, and there has been a dramatic acceleration of demolitions resulting in over 186 Palestinian structures destroyed, displacing more than 270 Palestinians. How does that contribute to peace?

And this is just the continuation, frankly, of a long process of settlement expansion – lands seized, demolitions – that is systematically undermining the two-state solution. In fact, statistics released just last week show that just since President Obama took office, the number and the settlers in the West Bank alone has grown by over 95,000 people, from 290,000 to 385,000, over 15,000 in the last year alone. I think everybody or most people around this table would ask: How does increasing the number of settlers indicate an attempt to create a Palestinian state?”

Även utpräglade optimister som jag (som ni säkert kunnat notera i tidigare blogginlägg) kände en stor frustration över situationen. Men resultaten av mötena i New York var mycket lovande. Det kom en rad viktiga utfästelser från israelerna om elektricitet, vatten, telekom, industrizoner och gränsövergångar, både för Gaza och Västbanken.

Det kanske allra viktigaste var avtalet om att skriva av stora delar av palestiniernas elskuld till israelerna, plus att Israel nu ska lämna kontrollen över elnätet till Ramallah. Detta kallas av många bedömare för det viktigaste avtalet sedan Oslo (vilket i och för sig tyvärr kanske säger mer om avsaknaden av riktiga framsteg sedan början av 1990-talet), men det ger ändå en signal om betydelsen. Detta är hoppingivande, men nu börjar det riktiga arbetet med implementering. Även John Kerry betonade betydelsen av genomförande i sitt tal och refererade till tidigare löften som inte infriats. Vi, det internationella samfundet, har en särskild roll att hjälpa till med implementeringen av ingångna avtal och säkerställa att tidsramar hålls. Detta blir en viktig uppgift under kommande månader och något jag får skäl att återkomma till i nästa blogginlägg.