Den femte provinsen … eller hur gör man för att komma överens…

Planeringen för övningen Viking14 fortsätter med full fart och det är bara fyra månader kvar. Arbetsuppgifter och roller skiftar mellan övningens olika faser och alla har olika uppdrag att utföra såväl under planering som under genomförandet

Nu i november har vi genomfört vår första stora workshop. Då är i stort sett alla aktörer på plats i Enköping för att under några intensiva dagar tillsammans bygga på det ”manus” som ligger till grund för övningen. Det är väl en allmänt känd så kallad sanning att alla vill samverka men ingen vill bli samverkad och visst stämmer väl det till viss mån också här. Men den stora fördelen är ju att vid det här laget har vi genomfört ganska många övningar tillsammans och samverkan är som vilken träning som helst. Ju mer timmar du lägger ner på träningen desto bättre blir resultatet.

Vikingkonceptet ägs av Sverige genom Försvarsmakten och genomförs i samverkan med Folke Bernadotteakademin och USA. Sen tillkommer organisationer, institutioner, skolor och myndigheter från både Sverige och andra nationer. Alla har sina skäl och bevekelsegrunder för att delta. Därför är det en utmaning att anpassa Bogaland så det finns något för alla, och samtidigt bevaka att inte huvudsyftet med övningen tappas bort. Bogaland är namnet på det fejkade land i konflikt där övningen äger rum. Ni förstår säkert att diskussionerna blir både långa och många. Vi jobbar oss igenom en mängd olika förslag på innehåll; testar, förkastar, kommer på nya infallsvinklar, utvecklar tankar och idéer, ratar och improviserar fram tänkbara scenarion i ett högt tempo. Det vi bestämt oss för ena veckan kan två veckor senare förpassas till papperskorgen för att något viktigare inspel dykt upp. Och, alla vill ha med just sitt viktiga område.

En legend från Irland berättar om den femte provinsen: I det förkristna Irland rådde osämja och krig. Irland bestod av fyra provinser där de fyra hövdingar ständigt låg i strid med varandra. Krigen som följde var många och drev Irland djupt ner i fattigdom och misströstan. Folket tappade förtroendet för sina hövdingar och med det lojaliteten till makten. Hövdingarna insåg att något måste göras. Mitt på Irland fanns en kulle som inte tillhörde någon provins. Där samlades hövdingarna och deras rådgivare utan vapen och rustningar. De kallade kullen för den femte provinsen och här rådde tingsfrid och avtal var heliga. Här framförde man sina önskemål, delade sina bekymmer, lyssnade på varandra och gav bara råd när det var efterfrågat. Man ställde inga krav och pratade aldrig om oförätter. När alla hade pratat och lyssnat färdigt gjorde man överenskommelser som skulle gälla fram tills nästa samling i den femte provinsen. Det sägs att den som en gång besökt den femte provinsen blev klokare och aldrig mer densamme som tidigare.

Nu menar jag inte att vi och alla dessa aktörer på något sätt är i strid med varandra men vad jag sett under alla våra övningar är att när vi befinner oss i vår egen femte provins så blir vi alla klokare och bättre på att samverka för varje gång. Vi får en ökad förståelse för varandras behov och svårigheter, vi blir bättre på att hitta samverkansmöjligheter för varje gång. För varje workshop och för varje övning blir det tydligare och tydligare inom vilka områden vi måste samverka och inom vilka områden det inte behövs och hur vi ska gå tillväga för att komma vidare.

Och det är väl därför vi fortsätter med detta år efter år.