Att tala med talibanerna?

”Jag har ångestattacker och kan inte sova. Jag oroar mig för mina systrar, min familj. Allt hände framför ögonen på det internationella samfundet. Jag har förlorat hoppet.”

Detta var ett av de första meddelandena jag mottog från en afghansk vän i Stockholm, till följd av de blixtattacker som slutligen ledde till talibanernas intåg in i Afghanistans huvudstad, Kabul, i söndags.

Trots att meddelandet kom i form av ett sms, kände jag tyngden som låg bakom varje ord. Men hur skulle jag kunna erbjuda någon form av tröst och försäkra henne om att jag, och övriga kollegor som arbetar med stöd till fredsinsatser i Afghanistan, fortfarande finns till trots vår fysiska frånvaro?

Dilemman för omvärlden

Den svenska ambassaden evakuerades i all hast, liksom många andra. Det råder nu en påtaglig osäkerhet om hur ett framtida Afghanistan kommer att se ut, vilket försvårar både planering och politik. Kommer landet att plågas av ett nytt inbördeskrig mellan Talibanerna och deras motståndare, motiverat av de regionala aktörer som ser USA:s tillbakadragande som en möjlighet att fylla ett maktvakuum? Eller kommer Talibanerna, som länge har drivit en skuggregering i perifera delar av Afghanistan att lyckas upprätta en centralt styrd regering som genomsyras av strikta lagar och ordning?

Båda scenarier genererar svåra dilemman för Sverige. Realiseras det första scenariot riskerar landet nya blodstrider, ytterligare fragmentering, och ofrånkomliga flyktingströmmar, där akut humanitärt stöd dämpar kortsiktiga behov, men tar fokus ifrån en mer långsiktig, politisk lösning på konflikten. Realiseras däremot det andra scenariot, står Sverige och övriga västvärlden inför ett beslut om huruvida man bör interagera med en talibanledd stat som projicerar värderingar som står långt ifrån våra egna.

Inte sällan har regeringar stått inför komplexa beslut om man bör konversera, eftersom man därmed riskerar att legitimera, grupper som representerar kontroversiella normer och hålls ansvariga för kränkningar av mänskliga rättigheter och krigsbrott. Det finns inget rätt svar, och inte heller en rätt strategi. Studier visar snarare att det beror på alltifrån gruppens sammansättning och ledarskap, till dess politiska ambitioner.

Frågetecken om Talibanernas politiska mål

I Talibanernas fall har en av de största utmaningarna under fredsförhandlingarna i Doha just varit att avläsa deras politiska mål, som medvetet har hållits diffusa, med undantag för talibanernas uttalade ambitioner om att avlägsna utländska trupper och återupprätta ett islamiskt emirat. Detta lämnar många frågetecken om huruvida exempelvis kvinnor och etniska och religiösa minoriteter, vars intressen Sverige aktivt bevakar, kommer att bevaras och respekteras. Störst av alla frågetecken är det om Talibanerna är villiga att modifiera och moderera sitt styre efter den ökända regimen under 90-talet.

I en studie som publicerades år 2009 av den väletablerade tankesmedjan ”Afghanistan Analyst Network”, skriver Afghanistankännaren Thomas Rhuttig att Talibanerna är ”pragmatiskt anpassningsbara om det öppnar för politiska möjligheter”.

Om Talibanerna idag, efter en mer eller mindre outmanad militär seger, känner sig manade till eftergifter i utbyte mot ett internationellt erkännande kommer tiden att utvisa.

Det som däremot är säkert är att vi inte längre kan bortse från Talibanerna utan att välja bort ett helt samhälle som under lång tid har präglats av svenskt bistånd och stöd.