Män som förhandlar om kvinnor

”Vet du, jag har aldrig själv kunnat bestämma vad jag vill ha på mig. Inte en enda gång.” Uttalandet kommer från Jamila Afghani, en kvinna i 40-årsåldern som lever i Afghanistan och i över två årtionden har kämpat för kvinnors rättigheter.

Vi pratar med Afghani, tidigare biträdande minister i den afghanska regeringen samt grundare av civilsamhällesorganisationen NECDO, för att få hennes perspektiv på afghanska kvinnors situation. I april 2018 gav den svenska regeringen FBA i uppdrag att stödja afghanska kvinnors möjligheter att delta i fredsansträngningarna i landet, och vi vill veta vad Afghani tänker om hur uppdraget bäst skulle kunna genomföras.

Hon berättar om det framgångsrika program NECDO drivit för att informera tusentals icke skriv- och läskunniga imamer om vad som står om kvinnors rättigheter i Koranen, och för att få dem att förmedla islams faktiska budskap om kvinnors ställning i sina predikningar. Hon berättar att organisationen också lär kvinnor att läsa och skriva, och ger dem möjlighet till vidareutbildning och praktiska yrkesfärdigheter – vilket ska leda till ökad självständighet och oberoende.

Afghani framstår just som självständig och oberoende när vi talar med henne. Hon är universitetsutbildad i Pakistan, stark och modig. Hon vet om sina privilegier. Men trots detta har hon inte en enda gång känt att hon på riktigt helt kunnat bestämma över sig själv, säger hon.

Vi talar med fler framgångsrika afghanska kvinnor som trots makt och status inte känner att de har rätt att bestämma över sig själva. Ministrar, ambassadörer, ledare. Utbildade. Flerspråkiga. Del av samma elit. Men ändå berättar en kvinna att hon har en make som hon inte kan skilja sig ifrån, utan att riskera att förlora barnen. En annan berättar om en make som visserligen tolererar att hon har ett yrkesliv, men samtidigt kräver att hon sköter allt arbete i hemmet som om hon var en hemmafru. Nästan alla har erfarenhet av manliga kollegor som inte lyssnar, trakasserier i hemmet och på stan. Flera även av de dödshot som ofta kommer av att vara en kvinna som syns och hörs.

De privilegierade kvinnornas berättelser får oss att reflektera kring de andra kvinnorna. Majoriteten, de som inte tillhör makteliten, kvinnorna utanför storstäderna, kvinnorna utan utbildning, som fortfarande år 2019 tvingas gå klädda i burka. Hur ser deras liv ut? Vad önskar de sig? Hur skulle FBA kunna stärka deras rättigheter? Språkbarriärer och det svåra säkerhetsläget tillåter oss inte att ta del av deras berättelser i samma utsträckning som berättelserna från privilegierade kvinnor i Kabul.

Men vi vet ändå en del, utifrån forskning och nyhetsrapportering. Vi vet att Afghanistan har präglats av krig i över 40 år. Idag är den tydligaste konfliktlinjen i landet den mellan regeringen och talibanrörelsen. 2018 blev det blodigaste året i afghansk historia sedan kalla kriget och konflikten utgjorde den dödligaste i hela världen. Samtidigt är förhoppningarna höga att 2019 skulle kunna bli ett fredens år; att en fredsprocess mellan regeringen och talibanerna skulle kunna inledas inom kort.

När talibanerna kom till makten i Afghanistan 1996 introducerade de en totalitär regim och införde den mest strikta tolkningen i världen av islamisk rätt, sharia. Kvinnor fick inte lämna hemmet utan manligt sällskap och utan att bära burka. Kvinnor förbjöds att få vård av manliga läkare och förbjöds att arbeta (vilket resulterade i att kvinnor stod utan läkarvård och med bland annat hög mödradödlighet som följd). Kvinnor fick heller inte ha politiska engagemang eller tala i offentliga rum och flickor fick inte längre gå i skola, vilket blev en stor skillnad för alla de som växt upp under den kommunistiska tiden och Sovjetunionens ockupation. För såväl kvinnor som män som bröt mot de religiösa lagarna under talibanerna väntade hårda straff, bara misstanken om utomäktenskapliga relationer och otillbörligt umgänge över könsgränserna kunde leda till avrättning.

Talibanregimen i Kabul störtades år 2001, men talibanerna kontrollerar fortfarande delar av landet. Rörelsen påstås förvisso ha ändrat sig på vissa punkter – bland annat rörande flickors skolgång. Men i realiteten slutar de flesta flickor som bor i talibankontrollerade områden skolan då de kommer in i puberteten. Talibanerna lyfter också fram att de numera tillåter kvinnor att arbeta inom vissa sektorer, men kvinnor i talibankontrollerade områden kan samtidigt inte lämna huset utan sällskap av en manlig släkting, vilket ofta omöjliggör arbete utanför hemmet i vilket fall som helst.

Tanken på fredssamtal mellan regeringen och talibanerna skrämmer därför många av de kvinnor vi talar med. Kommer männen i regeringen att vara villiga att offra kvinnors rättigheter för ett fredsavtal och förbättrat säkerhetsläge?

Samtidigt är våld, diskriminering och grova kränkningar av kvinnors rättigheter ett utbrett samhällsproblem även i de områden som inte kontrolleras av talibanerna. Viktiga framsteg har sedan 2001 gjorts av regeringen för att stärka kvinnors ställning genom ny lagstiftning och ny policy, men de nya lagarna efterlevs långtifrån alltid.

Det finns till och med bedömare som menar att talibanernas inflytande betyder lite för afghanska kvinnors vardag. Varken med eller utan talibaner skulle de flesta kvinnor åtnjuta fullt självbestämmande. Och vid internationella sammankomster för att försöka lösa den afghanska konflikten har kvinnor ofta lyst med sin frånvaro på bägge sidorna.

Regeringen har motiverat detta med att talibanerna kan skrämmas bort från dialog om kvinnor är med i samtalen. Men en fred är ingen fred om den exkluderar halva befolkningen. Kvinnor har rätt att delta i fredsarbete på samma villkor som män, och forskning visar dessutom att när kvinnor inkluderas i fredsförhandlingar tenderar freden som förhandlas fram att bli mer hållbar och långvarig.

Viktiga biståndsgivare som finansierar fredsarbete i Afghanistan, till exempel EU, har också varit tydliga med att kvinnor måste inkluderas i samtalen för att Afghanistans regering ska kunna fortsätta att få stöd. Kvinnors rättigheter skulle vara en nyckelfråga i en fredsprocess, och då måste självklart kvinnor finnas med vid förhandlingsbordet. Och få förhandla för sig själva.