Ett nytt slag mot det kenyanska samhället

Mitt under VM-finalen i fotboll den 11 juli 2010 hörde jag och min familj flera kraftiga explosioner i vårt hus i Kampala. Vi höll på att packa våra flyttlådor då vi var på väg hem till Sverige igen, efter att jag arbetat ett par år på den svenska ambassaden i Uganda.

Explosionerna skulle inte bara ge eko i Uganda, utan över hela världen. Det var första gången som terrorgruppen Al-Shabaab genomförde en attack utanför Somalias gränser. Många människor hade samlats på en populär restaurang och rugbyklubb i Kampala för att tillsammans titta på finalmatchen mellan Nederländerna och Spanien när självmordsbombarna slog till. 76 personer miste livet.

Uganda hade fram till dess hade varit förskonat från terrorism. Men nu krävde Al-Shabaab i ett uttalande att Uganda omedelbart skulle ta hem sina soldater från African Union Mission to Somalia (AMISOM), den FN-stödda fredsbevarande styrkan i Somalia. Annars skulle terrorgruppen slå till i Uganda igen. Och sedan den dagen har Al-Shabaab inte bara spridit skräck och förödelse i Somalia, utan även i Uganda, grannlandet Kenya och övriga regionen.

Nu har det tyvärr hänt igen, den här gången i Nairobi i Kenya, där jag numera bor och arbetar som utsänd från FBA till UNDP. Tungt beväpnade terrorister från Al-Shabaab genomförde den 15 januari en skoningslös attack mot hotellkomplexet DusitD2 i centrala Nairobi. På det femstjärniga hotellets hemsida kan man läsa att man erbjuder gästerna ”a secure and peaceful haven” men tyvärr blev det inte så. Terroristerna, som själva blev dödade av kenyanska säkerhetsstyrkor under den 20 timmar långa attacken, lämnade efter sig 21 dödsoffer, ännu fler skadade och ett oerhört stort mänskligt lidande.

Man kan bara spekulera i varför Al-Shabaab valde just hotellkomplexet DusitD2. Både hotellet och restaurangen är populära bland västerlänningar, och de besöks även ofta av inflytelserika kenyanska och somaliska politiker och affärsmän. Komplexet ligger också granne med Australiens, Nederländernas och Tysklands ambassader, och flera multinationella företag har sina kontor där.

När rapporterna om det som skett började komma från FN:s säkerhetsavdelning gick mina tankar direkt till Westgate-attacken 2013 då fyra terrorister från Al-Shabaab stormade ett exklusivt köpcenter i Nairobi och belägrade det under fyra dagar. De dödade totalt 67 personer och skadade ett stort antal människor. Fortfarande pågår rättsprocesser mot de misstänkta. Men det senaste dådet verkar inte ha någon koppling till rättsprocessen, utan snarare till att det skedde exakt tre år efter att Al-Shabaab stormade en kenyansk militärbas i somaliska El Adde och dödade minst 150 kenyanska soldater. Det anses vara det största enskilda nederlaget i den kenyanska militärens historia.

Den senaste attacken är dock den första som skett i Nairobi sedan Westgate-terrordådet.  De flesta attackerna på senare tid har framför allt skett i områdena Mandera och Garissa i de norra delarna av Kenya, nära gränsen till Somalia. Den brutala terrorattacken år 2015 mot universitetet i Garissa, där minst 148 elever och lärare dödades, är fortfarande ett nationellt trauma.

Frågan är vad Al-Shabaab vill uppnå med denna typ av attacker, förutom att de vill splittra den kenyanska opinionen om Kenyas militära närvaro i Somalia. En anledning skulle kunna vara att Al-Shabaab vill skada Kenyas ekonomi. Efter Westgate-attacken sjönk antalet turister i Kenya med minst 25 procent och nyetableringen av internationella och nationella företag stannade av. Sen sker också alla dessa attacker under en period då USA har ökat sin militära närvaro i Somalia, vilket pressar Al-Shabaab. När Al-Shabaab är pressade i hemlandet har deras taktik varit att attackera högprofilerade mål i grannlandet Kenya i stället.

Al-Shabaab själva säger dock i ett uttalande att attacken mot hotellkomplexet DusitD2 i Nairobi var ett svar på att USA har erkänt Jerusalem som Israels huvudstad.

Om man ska gräva djupare i orsakerna bakom våldet, måste man emellertid titta på vad som får människor att gå med i rörelser som Al-Shabaab. Den uppmärksammade UNDP-studien Journey to Extremism in Africa: Drivers, Incentives and the Tipping Point for Recruitment pekar på att fattigdom och marginalisering, understött av bristfällig samhällsstyrning, är primära faktorer som driver unga afrikaner in i våldsbejakande extremism. Jag har i tidigare inlägg i FBA-bloggen skrivit om detta, läs gärna inläggen Extremismen i Kenya – ett växande problem och The role of women in violent extremism in Kenya.

Studiens resultat stärker mig i min tro på att UNDP:s arbete i Kenya och Somalia, med att avskaffa fattigdom, minska ojämlikhet och främja fredliga samhällen, är av högsta vikt för att bekämpa den våldsbejakande extremismen. FBA:s arbete likaså. FBA har enligt Sveriges strategi för utvecklingssamarbete med Somalia i uppdrag att bidra till att somaliska kvinnor och unga får bättre förutsättningar att delta i freds- och statsbyggande i landet. Och ett fredligt Somalia bidrar till fred och säkerhet även i grannländer som Kenya.