Om vikten och vådan av god planering i biståndet

”Alla har en plan, tills de får en smäll på käften” är ett citat av Mike Tyson som jag just skrattade igenkännande åt när jag läste en förträfflig bok om hur förändring sker inom biståndet: ”How change happens” av Duncan Green. Citatet finns med i boken för att illustrera hur planerna för biståndsinsatser ofta blir helt poänglösa när verkligheten visar upp ett annat ansikte än det vi biståndsbyråkrater har planerat för. Den pågående konflikten eller viktiga reformen trotsar våra prydliga planeringsmatriser, och hör och häpna; går åt ett annat håll än det vi har beslutat om!

FBA arbetar ju sedan en tid tillbaka med att genomföra flera av den svenska regeringens strategier inom biståndet. Vi har i uppdrag att genomföra strategier för fyra länder (Demokratiska republiken Kongo, Liberia, Colombia och Mali) och en regional strategi (Afrika söder om Sahara), samtidigt som vi just nu skriver underlag inför ytterligare ett par strategiuppdrag. Detta med strategier är ett förhållandevis nytt sätt att jobba på för FBA och det har krävts en del nya processer och metoder för att få arbetet på plats. Bland annat har min egen tjänst som stöd just för strategiprocesser och metoder inrättats. Och det är nu dessa metoder och processer som jag sitter och skrattar åt. Inte för att jag tycker att rutiner, processer och metoder är meningslösa, inte alls! Jag anser att vi har mycket att vinna på att använda smarta processer och metoder när vi analyserar och beslutar vad FBA ska göra i ett land där regeringen gett oss i uppdrag att bidra till förändring. Utan en process för detta och en metod för att analysera hur förändring kommer till stånd kan vi knappast veta vilket bidrag vi ska ge. Men frågan är om vi vet ”how change happens”. Är det genom forskning, policy och metodutveckling? Eller genom utbildning, samträning och sekunderingar?

Boken pläderar mycket övertygande för ett mer flexibelt och adaptivt förhållningssätt när vi planerar för utveckling. Det är en del av det nya tankesättet inom biståndet som ersätter tidigare dogmer där enkla och mätbara resultat var formeln, enligt föreställningen att världen utvecklas genom ett linjärt utvecklingssamband. Duncan Green och flera biståndsideologer med honom menar att vi inte bara måste förstå att världen är komplex och utveckling oförutsägbar, vi måste också omfamna det osäkra, vi måste pröva oss fram och våga ta risker!

Detta tankegods kan FBA verkligen ställa sig bakom och jag vill också påstå att vi faktiskt arbetar på detta sätt när vi genomför våra biståndsstrategiuppdrag. Vi har en del verktyg – processer och metoder – som stödjer oss i våra analyser och beslut. Men vi har inte skapat ett stort tidskrävande maskineri.

FBA arbetar nu med strategigenomförandet i idel ombytliga och konfliktfyllda miljöer i minst sagt komplexa sammanhang. Detta gör vi alltid med kunskap om kontexten, med stor ödmjukhet för att vi inte har alla svar på hur förändring sker, och med stor medvetenhet om att lokala problem bör lösas genom lokalt ägda processer. Och även om vi inte fått någon riktig smäll på käften ännu har vi beredskap och förståelse för att vi under resans gång kommer att både få ändra kurs, byta fokus och rulla med de smockor som vi vet kommer att komma.