Unga fredsledare vill ta steg mot försoning i Irak

I Bagdad har den gröna zonen öppnats för allmänheten. Här vid floden Tigris låg tidigare Saddam Husseins palats, och i området huserar nu den irakiska regeringen och internationella organisationer som till exempel FN. Denna del av Iraks huvudstad har varit starkt befäst och bevakad sedan USA:s invasion 2003, och avspärrad för alla utan särskilda passerkort. Men nu har murarna rivits.

Fortfarande är dock Irak ett av de mest terrordrabbade länderna i världen, och säkerhetssituationen begränsar våra möjligheter att röra oss fritt. När jag besökte Bagdad innan sommaren såg jag verkligheten rusa förbi genom bilrutan under färden från hotellet in i den gröna zonen. Kvarvarande IS-celler har fortsatt att begå attentat, och det finns även andra väpnade grupper i landet.

Men Irak byggs sakta upp och i Bagdad har läget blivit något bättre. Samtidigt pågår en kamp mellan olika grupper om resurser och inflytande. FBA är på plats för att bidra till att ytor för dialog skapas, så att samtal om en fredlig, demokratisk utveckling kan äga rum.

Irak är djupt polariserat med stora spänningar mellan främst shiamuslimer, sunnimuslimer och kurder. Unga, särskilt kvinnor, har traditionellt varit marginaliserade i arbetet för fred i Irak, och i år inledde FBA arbetet för att stärka deras kapacitet att bidra till fredsprocesserna i landet. Resan jag och kollegorna gjorde innan sommaren syftade till att genomföra en workshop med ett nätverk av unga fredsledare från olika provinser i Irak. Vi ville veta vilka utmaningar i landet de såg som de främsta i arbetet för en fredlig utveckling och försoning.

Under workshoppen i Bagdad delade de sina personliga historier med oss och varandra. Mycket av samtalen kretsade kring radikalisering och polarisering. Radikaliseringen har splittrat det irakiska samhället, konstaterade en av deltagarna. En annan höll med och betonade att polarisering utifrån religion var ett reellt problem i samhället som måste bekämpas.

Samtalen om vad de unga har gått igenom var ibland direkt smärtsamma att lyssna på. En person sa:

Det är svårt att sympatisera med någon när man själv är ett offer, och ännu svårare när man blir utmålad som en IS-anhängare bara för att vi har bott i ett IS-kontrollerat område

Mediernas roll är viktig, konstaterade deltagarna. Medier kan förstärka polariseringen när de väljer att lyfta fram tragiska händelser och göra vissa större eller viktigare än andra. Motbilder som skapar förståelse behövs. En deltagare konstaterade att det i gruppen fanns representanter både från den nordligaste och sydligaste delen av Irak, ”och var och en av oss har en historia som har ändrat våra liv för alltid”. Ofta fann deltagarna trots skilda erfarenheter också likheter som format dem, och drivit dem i samma riktning i och med att de alla valt att engagera sig för fred. En av de viktiga uppgifterna som de identifierade var att försöka höja kapaciteten hos andra, som inte fått möjlighet att utbilda sig, för att fler ska få en djupare förståelse för det som skett i landet och kunna verka för försoning.

Den irakiska staten har efter flera krig flertalet utmaningar med att hantera alla landets problem och genomföra de insatser som krävs för återuppbyggnad och ökad säkerhet. Ett exempel på det är att elen i perioder försvann medan vi var på plats. Ett annat mindre konkret exempel är de starkt politiserade institutionerna, som föder misstro hos medborgarna, och de stora utmaningarna vad gäller jämställdheten mellan män och kvinnor.

Under resan innan sommaren träffade jag tillsammans med en kollega en kvinna från en kvinnorättsorganisation i Bagdad. Vi kom under samtalet in på hennes resa från landsbygden till huvudstaden, och hur hon skapat sig möjlighet att studera. Hennes far och många män i hennes närhet såg kvinnor som lägre stående, berättade hon. För pojkarna i familjen var studier inom räckhåll, inte för flickorna. Hon fick gå upp 05.00 på morgonen för att ta hand om djuren, medan bröderna kunde sova till 08.00. Hon vallade får och kor och brukade ta sina älskade djur till sin morbror. Kortare stunder när hon inte behövdes i hushållet passade hon på att springa i väg och studera på egen hand.

Hon brukade smuggla ut böcker från sin morbror och mosters bibliotek. De stora säckiga byxorna, som är vanliga på den irakiska landsbygden, var det perfekta gömstället. Böckerna öppnade hennes ögon för att det fanns en värld där utanför byn och hon läste historier om hjältar och revolutioner. Till sin stora förvåning upptäckte hon att kvinnor ibland hade haft ledande roller. Detta väckte hennes intresse för att lära sig mer.

Hon läste engelska böcker men de enda hon kunde öva sin engelska på var korna. Långt senare beslutade hon sig för att börja studera på universitetet. Under den tiden, omkring 2009, var sekterismen som värst i Irak. Den tog sig uttryck i olika former, till exempel kunde det krävas intyg från en shiitisk ledare om en person ville studera på ett shiitiskt universitet. Men för en fattig kvinna från landsbygden som hon spelade det ändå ingen större roll om hon var shiit eller sunni. Männen i familjen var de som det satsades på när det kom till utbildning. Till sist lyckades hon ändå ta sig in på ett privat universitet.

Idag stöttar hon flickor som befinner sig i samma situation som hon gjorde när hon växte upp. Hon har lätt att relatera till deras vilja att studera vidare. Trots att hennes egen framgång bygger just på stark vilja, påpekade hon för mig att det är mycket riskfyllt för många kvinnor att försöka nå sina mål och därför bör det ske på ett omsorgsfullt och genomtänkt sätt. Det fanns flera tragiska historier i hennes absoluta närhet som vittnade om att det är svårt för kvinnor att fullt ut i alla delar av livet följa sin egen vilja.

I det fredsbyggarprogram som FBA nu skapar i Irak är hälften av deltagarna – ett tjugotal unga fredsledare aktiva i civilsamhällesorganisationer i olika delar av landet – kvinnor. En viktig del av vårt uppdrag är att stärka kvinnors deltagande i återuppbyggnaden av landet och fredsprocesserna som startats. När mina kollegor nu är tillbaka i Bagdad för att ta nästa steg i arbetet, är det också för att skapa förutsättningar för ökad jämställdhet i Irak.