När rapporterna tystnar – ett år efter militärkuppen i Myanmar

För lite över ett år sedan nåddes jag av nyheten att militären hade genomfört en statskupp i Myanmar, landet som jag intresserat mig för och forskat om de senaste tio åren.

Jag bodde i Myanmar ett år under landets mest optimistiska period. Det var 2014 och många trodde att militären äntligen höll på att tappa greppet om makten och att demokratirörelsen skulle kunna föra landet framåt.

Några år senare, i början av 2020, som en del av mitt arbete på FBA, skulle jag börja arbeta mer aktivt i Myanmar igen och med en större fältnärvaro. Men då slog pandemin till och resandet stoppades. Den internationella närvaron begränsades, militärens makt ökade, och flera decenniers historia av total isolering från omvärlden verkade krypa sig närmare igen.  

Ett år senare hade Myanmar återigen fallit i militärdiktaturens händer.

Många av mina nära vänner finns kvar i landet och deras öden och krossade drömmar plågade mig tiden efter militärens maktövertagande och brutala motaktioner mot fredliga demonstranter. Jag hade svårt att fokusera på annat och plöjde alla nyheter jag kunde komma över.

Jag höll daglig kontakt med mina vänner, skickade pengar för att bidra där det gick, och funderade på om och hur jag skulle ta mig dit. Journalister ringde var och varannan dag och ville veta vad som skulle hända härnäst.

Sedan började rapporteringen tystna. Myanmar förpassades till korta notiser i tidningarna, flödet på Facebook blev glesare, kontakten med vänner dog ut. Omvärldens fokus skiftade till andra konflikter och annat lidande.

Sedan började rapporteringen tystna. Myanmar förpassades till korta notiser i tidningarna, flödet på Facebook blev glesare, kontakten med vänner dog ut. Omvärldens fokus skiftade till andra konflikter och annat lidande.

Nu ett år senare verkar livet sakta återgå till det normala, i alla fall för dem som har privilegiet att leva i Myanmars ekonomiska och politiska center. Jag läser att det planeras för internationell turism inom en snar framtid.

Myanmars människorättsjurister arbetar återigen febrilt med att försvara politiska motståndare liknande det sätt som de gjorde i decennier innan den politiska öppningen. Detta är på många sätt en återgång till ”business as usual” för dem och deras deltagande i projekt och diskussioner som syftade till att främja och stärka individers rättigheter på en systematisk nivå ett minne blott.

Under rapporternas tystnad så fortsätter militären att genomföra ännu mer intensiva attacker mot civilbefolkningen, framförallt i gränsområden där de krigat de senaste decennierna.

Men detta förvinner i internationella samfundets skiftade fokus och förmodligen snart turistindustrins längtan efter billiga, exotiska och instagramvänliga restauranger som återöppnar i Yangon.

Ett till seminarium ska arrangeras, jag lovar mig än en gång att det ska bli mitt sista.

Allt eftersom tiden går känner jag att mitt eget intresse börjar svalna. Jag orkar inte riktigt ta in mer av det hemska när jag inte kan vara på plats och hjälpa.

Jag märker att jag stänger av mina känslor alltmer, fokuserar på annat, byter arbetsuppgifter, för vad kan man egentligen göra för att hjälpa ett land som Myanmar?

Andra kollegor pratar om lyckan över att kunna resa efter pandemin, för att besöka de länder de arbetar i. Det råder fortfarande osäkerhet kring möjligheten att resa till Myanmar och personligen känner jag skepsis inför allt som kan bidra till militärregimens lukrativa turistindustri.

Jag blir inbjuden att prata om min tidigare forskning men har allt annat än lust att sitta på seminarier och prata när jag vet vilket lidande minna vänner och civilbefolkningen i Myanmar utsätts för. Jag deltar ändå men känner att jag inte har så mycket kvar att säga, det är inte min kamp, det är inte jag som ser det dagliga lidandet. Jag fokuserar på annat.

Ett ytterligare zoom-seminarium ska arrangeras, jag lovar mig än en gång att detta ska bli mitt sista. I seminariet deltar dels en forskare som tvingats fly efter kuppen och nu lever i exil och en minister från Myanmars parallellregering.

Men talarnas passion och starka ord får mig att minnas igen, jag ser deras lidande, deras kamp för vad som händer i landet, där borta, glöm oss inte säger de. Var är hjälpen? Det kan vara svårt att översätta dessa uttalanden till den plats där vi sitter vid våra skrivbord på huvudkontoret. Prat om flyktingar, brända byar, svält, ekonomisk kollaps.

Är det verkligen politiskt lämpligt att uttrycka sig så här starkt? Hur får vi in detta i vårt resultattänk?

Men det är också vid dessa tillfällen jag påminns om varför jag jobbar med det jag gör och hur viktigt det är att inte glömma bort en konflikt och folks lidande bara för att en ny dyker upp.

Och det jag framförallt blir påmind om och som varit huvudbudskapet i min tidigare forskning, är vikten av våra lokala partners. De som på vars förfrågan vi bistår med det lilla (?) eller stora (?) vi kan. Även när de jobbar febrilt för att överleva för dagen så visar de ett allt större intresse för diskussioner om rättigheter och möjlig demokratiutveckling framåt, när det värsta våldet lagt sig.

Det är de som lever i, och med, kontexterna och processerna vi stöttar, även de dagar när de inte uppfyller våra mallar för passande budskap och städade idéer. Det är de som ser sina hembyar brännas upp, de som ger sig ut på oviss flykt undan krig.

Och det är också de, som faktiskt kommer till just oss får att få stöd i att hålla idéer och debatter om allt från rättigheter till administrativa reformer vid liv.

Det är också dem, vi behöver ta bättre hand om när konflikterna blir alldeles för svåra, för om vi inte kan vara på plats, där borta, så måste de kanske få en chans att vara här med oss?

Och även om man tröttnar på zoom-seminarier ibland, så har de ändå bidragit till att föra världen lite närmare oss, och jag kommer fortsätta med många fler.