”Nämn inte ockupationen”

Gråa moln tätnar över de tre världsreligionernas huvudstad Jerusalem. De senaste veckorna har knivattacker, masskjutningar och bilar som rammar folksamlingar enligt rapporter dödat 27 palestinier och nio israeler. Det talas om att Pandoras ask öppnats på nytt; tryckkokaren som skapats av ockupation och förtryck börjar pysa – igen.

Hur kan vi förstå situationen i Israel och Palestina? En situation som lett till att ett 13-årigt palestinskt barn attackerar ett israeliskt barn med kniv, och när sedan det palestinska barnet skjuts till marken filmas hans kamp mot döden av en israel, samtidigt som blod som forsar ut ur barnets kropp och någon under videoklippet upprepade gånger skriker ”Dö, du son till en hora”. Israelisk polis ingriper inte och inte heller ambulansen som står bredvid. Vad har hänt när ett barn attackerar ett annat barn för att de tillhör en annan folkgrupp, en annan tro? Vad har hänt när en stats myndigheter satta att försvara liv gör skillnad mellan palestinska liv och israeliska liv?

Haaretzskribenten Amira Hass beskrev stridigheternas essens förra veckan med att ”palestinierna kämpar för sina liv, Israel kämpar för ockupationen”. Enligt Hass mördar inte palestinier judar för att de är judar, ”utan för att vi (judarna) är deras ockupanter, deras torterare, de som sätter dem i fängelse, tjuvarna som stjäl deras land och vatten, de som driver dem på flykt, de som demolerar deras hem, de som blockerar deras horisont. Unga palestinier är hämndlystna och desperata, villiga att förlora sina liv och orsaka sina familjer stor smärta, eftersom fienden de möter varje dag visar att ondskan inte har några gränser.”

Häromdagen frågade en israelisk bekant hur situationen är i Ramallah där jag jobbar. Jag svarade att mina kollegor är oroliga för att krig ska bryta ut, de är oroliga för sina familjer, de vill leva i fred. Hon förvånade mig när hon kritiserade israeliska politikers sätt att hantera situationen och deklarerade att de bara skapar mer problem. Den friska fläkt i det israeliska samhället, av röster som inte kräver kollektiva straff och har mod att ifrågasätta den status quo av klagosång om vem som kastat den första stenen, kräver ansvarsfullt politiskt ledarskap från Israel.

De otal oläkta trauman hos palestinska och israeliska familjer vars familjemedlemmar dödats på grund av ockupationen genomsyrar båda samhällena. Misstänksamheten och rädslan är stor. Att anklaga varandra för att vara den värsta förtryckaren är en del av båda ländernas kulturer. Enligt den amerikanska doktorn i sociologi, Brené Brown, är anklagande ”en urladdning av smärta och obehag”.

Det är det jag ser när jag bor i denna region, mycket smärta och obehag. Men istället för att se smärtan som växer som en elakartad tumör i samhället, fortsätter Israel och Palestina skylla på varandra. Och att alltid skylla på den andra parten och inte ta ansvar för det du själv kan göra för att undvika mer lidande hos befolkningen – hur stort eller litet ditt ansvarsområde än är – det är att undvika sitt ansvar.

Det internationella samfundet vet att Israels ansvarsområde är 48 år av kontroll över Västbanken och Gaza som har lett till stort mänskligt lidande, fattigdom och ekonomisk recession i Palestina. Det pågår en de facto ockupation av Palestina, men Israels ledare har aldrig velat använda ordet ockupation. Detta av rädsla för det ansvar som ligger i att definiera sig själv som ockupationsmakt.

Brené Brown menar att när vi inte lyckas hålla människor ansvariga för sina handlingar känner vi oss utnyttjade. ”Det är anledningen till att vi attackerar deras person – vilket är långt mer sårande än att diskutera eller ifrågasätta deras beteende.”

Jag tror att hon har rätt.