Våldet eskalerar i norra Moçambique. Under årets två första månader skördades nästan lika många dödsoffer som under hela fjolåret. Halshuggningar, brända byar, långa följen av flyende människor och svarta IS-flaggor som vajar i övertagna områden. Efter sju år av våldsamma attacker fortsätter ett komplext konfliktsystem att veckla ut sig, med konsekvenser för hela regionen.
Vi får ställa in dialogen i Pemba. Det blir för farligt för deltagarna från distrikten att resa dit. Vi får tänka om.
Det säger Sheikh Jamal från muslimska rådet. Han får medhåll från Leta, pastor i katolska kyrkan. De är moçambikiska religiösa ledare och FBA:s samarbetspartners i frågor som rör interreligiös dialog och social sammanhållning. Vi har digitalt möte, ljudet hackar men vi hinner planera om dialogen, den får genomföras i en närliggande provins. Cabo Delgado är för oberäkneligt nu.
Efter en lugnare period har de brutala attackerna vuxit i styrka. Konflikten utspelar sig i en provins som på många håll saknar de mest basala samhällsfunktioner (vatten, skolor, närvarande polis, etc.) samtidigt som den utgör plats för naturresursutvinning som väntas omsätta fantasisummor.
När stora fyndigheter av flytande naturgas upptäcktes i Moçambique 2010 etablerades en rad multinationella petroleumbolag. Franska TotalEnergies blev efterhand en tung spelare, deras investering på 200 miljarder kronor skulle göra Moçambique till en av världens största exportörer.
Men de våldsamma attackerna tvingade utvinningsprojekten att pausa. Flera militärinsatser sattes in och särskilt styrkor från Rwanda och SADC har varit viktiga för den stabilisering som skedde i fjol. Storbolagen kunde började planera för att återuppta verksamheten i energisektorn, där efterfrågan är stor i och med den geopolitiska utvecklingen.
Är det därför attackerna ökar nu, för att förhindra att utvinningen kan återupptas?
Jag tar med mig frågan på en tjänsteresa till Maputo. En vecka av mötesfyllda dagar för att anpassa verksamheten till det ökade våldet, koordinera med andra aktörer och hämta in kunskap från samarbetspartners.
Vi träffar IESE, som bland annat gör opinionsmätningar om social sammanhållning. Två av deras briljanta moçambikiska forskare beskriver hur den politiska, ekonomiska och sociala marginaliseringen av norra Moçambique skapat en fertil jordmån för radikalisering – eskalerad av storföretagens naturresursutvinning. Som i mycket liten utsträckning tycks komma regionen till del.
Ekvationen som växer fram är: extrem utsatthet + politisk och social marginalisering upphöjt av storskalig exploatering av naturresurser = radikalisering. Nej, det är alltför förenklat.
Splittringen mellan kristna och muslimer är påtaglig i Cabo Delgado, och den går långt tillbaka. Muslimska grupper hade en stark ställning i regionen innan kolonialtiden, men med portugisernas intåg marginaliserades Islam. Genom ett avtal med Vatikanen gavs katolska kyrkan i uppdrag att hantera utbildning och hälsosektorn i hela kolonin. Även efter självständigheten fortsatte marginaliseringen. I Frelimos socialiststat skulle alla former av trosuppfattningar begränsas, närmast förbjudas.
Snart kom den sekulära hållningen dock att förbytas mot ett stort politiskt intresse för landets religiösa grupper. I samband med valet 1994 intensifierades kampen mellan regeringen och oppositionen att vinna röster från olika religiösa grupper, vilket skapat friktion både mellan kristna och muslimska samfund och mellan olika muslimska åskådningar.
Forskaren Eric Morier-Genoud skriver i sin senaste bok ”Towards Jihadism?” att konflikten inte handlar om religion i sig, men att en religiös dimension lagts på befintliga etniska, sociala och politiska splittringar.
Längs med Cabo Delgados långa kust är de etniska grupperna Makua och Mwani i majoritet, vilka till största delen består av muslimer. Men det är den till stor del kristna minoriteten Makonde som innehar ekonomisk och politisk makt i provinsen. Även landets president tillhör Makonde och missnöjet är starkt att över den politiska Makonde-elit som upplevs lägga vantarna på provinsens resurser.
En religiös dimension måste alltså in i ekvationen, uppepå befintliga etniska, sociala och politiska splittringar.
Den senaste utvecklingen är att våldet eskalerat och… gruppen… eh, vad brukar ni kalla dom? Terrorister? Jihadister…?
Vi har möte med en amerikansk diplomat. Det är 40 grader i Maputo och den sömniga timman efter lunch när hon söker efter orden för att beskriva gruppen. Länge var det mesta oklart – vad de ville, var de kom från och vad de egentligen hette – och en rad konspirationer cirkulerade. Nu vet vi att gruppen, som efter att ha allierat sig med IS kallas IS Moçambique, har sina rötter i en sektliknande grupp som existerat i provinsen sedan omkring 2007.
Gruppen bestod av unga män från provinsen, de flesta arbetslösa och från trasiga familjer (vilket framgår i intervjuer). De distanserade sig från samhället och visade öppet förakt mot både staten och de etablerade muslimska grupperna. De bar vapen som en symbol för jihad och byggde med tiden egna moskéer (som de besökte med skorna på, till lokala muslimers förvåning). På tio år etablerade de sig i åtta distrikt, under ökat motstånd från staten och provinsens olika muslimska grupper.
Morier-Genouds forskning beskriver hur motståndet gjorde att sekten valde att kliva ur sitt avskärmade tillstånd och påbörja en våldsam kamp. Den första större attacken genomfördes 2017 mot en polisstation i Mocímboa da Praia men följdes snart av fler.
Hur har en liten extrem sekt kunnat växa sig så inflytelserik? En stor del av gruppens fotfolk är fattiga fiskare, jordbrukare och arbetslösa unga. Deras drivkraft är inte i huvudsak ideologisk eller religiös utan handlar snarare om att få mat på bordet och tillgång till lokala resurser. Sektens kamp mot staten och etablerade muslimska grupper tycks ha kunnat rida på och växa i den utbredda lokala utsattheten. Ett missnöje som blivit explosivt när det kopplats till den regionala dynamiken.
Flera av IS Moçambiques ledare har utbildats i Tanzania och Kenya och några av dess nuvarande toppnamn är tanzanier. Den första attacken utanför landet genomfördes i Kitaya i Tanzania och det finns starka länkar till jihadistgrupper i Somalia och Demokratiska republiken Kongo. En hel del pekar på ett samarbete med Allied Democratic Forces, en extremistgrupp från Uganda som dödat tusentals civila i östra Kongo.
Gruppens inkomster kommer till stor del från illegal handel med trä, kol, rubiner och elfenben i regionen. Internationell droghandel spelar också in i konfliktdynamiken, även om det finns få bevis för exakt hur gruppen gynnas av de ofantliga mängder kokain och heroin som passerar Pemba på sin väg från Brasilien, förbi östra Afrika och vidare söderut (mer info för den intresserade). Klart är att gruppen har ekonomiska resurser, behjälpliga inte minst i rekryteringen.
In med regional extremistdynamik i ekvationen, plus illegal handel och troligtvis global droghandel.
Antingen försöker vi döda alla de tusentals som har deltagit i gruppen. Eller så försöker vi få folk att hoppa av och skapar sätt att få in dem i samhället igen.
Det säger en kollega på en organisation som verkat i Cabo Delgado i 20 år. Vi pratar digitalt, jag är hemma igen och skissar på ett (uppdaterat) konceptpapper för kommande dialog. Vi pratar om utmaningarna i att identifiera, juridiskt pröva och straffa gruppens medlemmar, under pågående konflikt och med svaga institutioner. Om snårigheterna och gråzonerna.
FBA arbetar med dialog, social sammanhållning, försoning och återintegrering i Moçambique, både i landets centrala delar (där en annan konflikt utspelat sig) och i norr. Hur ska vi få till relevanta dialoger under pågående konflikt? Hur kan någon återintegreras i sin hemby efter att ha dödat och våldtagit? Hur kan relationer och tillit omskapas efter allt våld?
Jag önskar det fanns enkla svar på svåra frågor. Och även om värdena kanske stämmer får jag inte den där ekvationen att gå ut. Konflikter är förstås inte matematik och värdena är inte statiska. För oss på FBA ställer den komplexa konfliktdynamiken höga krav på analys- och anpassningsförmåga, men kanske ännu mer på lyhördhet och starka relationer med moçambikiska samarbetspartners.
FBA arbetar i Moçambique sedan 2021 i nära samverkan med Sida och Sveriges ambassad i Maputo. I norra delen av landet samarbetar vi med muslimska och kristna samfund, statliga aktörer och civilsamhälle för att stärka social sammanhållning, motverka radikalisering samt stödja koordinering kring fred och säkerhet på distrikts- och provinsnivå. FBA stöttar även implementeringen av fredsavtalet från 2019 mellan regeringen och Renamo.
av Klara Grenhagen
Klara är specialist inom dialog och fredsmedling på FBA. Hon bidrar med tekniskt stöd och rådgivning till fredsprocessen i Moçambique, och arbetar även med konfliktlösning i Liberia. Klara har tidigare arbetat med utvecklingssamarbete i bland annat Angola och Brasilien.
Den svenska flaggan är nu hissad som nummer 32 utanför Natos högkvarter i Bryssel. Sverige är efter 30 år inom Natos partnerskap för fred nu fullvärdig medlem i Nato. Inte bara en militärallians Nato är en mellanstatlig organisation, en säkerhetspolitisk allians med militär kapacitet. Av de 32 medlemmarna finns våra sen tidigare mest likasinnade länder […]
2023 har passerat som ett av de våldsammaste och konfliktdrabbade åren på mycket länge. Inte bara den fruktansvärda utvecklingen I Israel och Palestina och det fortsatta ryska invasionskriget i Ukraina, utan det har också varit en förödande utveckling i Sudan, i Sahelområdet, Östra DRK. Väpnad konflikt har fortsatt på Afrikas horn, i Mocambique, i Syrien […]
Under förra året dog det dubbelt så många i väpnade konflikter än året dessförinnan. När Uppsala Universitet snart ska sammanställa årets dödsiffror kommer de att behöva inkludera det exceptionellt stora antalet offer i Israel och Palestina, utöver de många andra pågående väpnade konflikterna runt om i världen. Återigen blir det tydligt att det främst är […]
Från FN-byggnaden i Monrovia i Liberia, med utsikt över havet, syns en bilpark med trasiga och sönderrostade vita FN-bilar. De är en påminnelse om FN:s fredsbevarande styrka, UNMIL:s långa närvaro i landet. Styrkan sattes in 2003, i slutskedet av inbördeskriget i Liberia, som pågick under två etapper från 1990 till 2003, och som krävde över […]