Minnet av plåtporten är med mig varje dag

Det var längesen jag var på en plats som påverkade mig så starkt. Det är något med den ambivalenta atmosfären. Luften är fylld av oro, ångest och smärta, och samtidigt förväntan och glädje över att bara få vara barn och snart få komma hem till sin familj.

Jag befinner mig på ett transitcenter för barn som tillhört väpnade grupper, som nu ska återanpassas till ett vanligt liv, i staden Goma i östra Demokratiska republiken Kongo (DRK). För barnen på transitcentret kan det hem som de väntar på att få komma till innebära olika saker. Vissa barn har blivit tvångsrekryterade av väpnade grupper och längtar efter att få återförenas med sina familjer. Andra barn har lämnat sina hem ”frivilligt” på grund av att gräset verkade grönare i en väpnad grupp än hemma, kanske på grund av konflikter i familjen. Vissa av barnen, tvångsrekryterade eller inte, har tvingats döda någon i sin familj i samband med att de togs upp i en väpnad grupp. De väpnade grupperna gör så för att barnen de knyter till sig inte ska ha något hem att rymma tillbaka till. Vilken klump i magen barnen måste ha medan de väntar på svar om deras familj vill välkomna dem hem igen. Finns familjen ens kvar i livet? Har de tvingats fly på grund av konflikterna som härjar denna del av DRK?

Den kongolesiska chauffören som tog mig till centret uppmärksammar mig på den stora porten som bilar och människor måste passera för att komma in eller ut. Plåten är helt knottrig och buktar utåt. Jag frågar vad som hänt. Det är barnen som tagit upp stenar från marken och slagit på porten för att försöka komma ut, för att komma hem, får jag veta. Kanske också för att skapa oljud för att få uppmärksamhet eller tysta tankarna i huvudet.

Innan besöket pratade jag med Unicef och tre av deras partnerorganisationer på plats. De berättade om sitt arbete som utgår från fyra steg. Frita barn från väpnade grupper, placera dem i transitcenter, återförena barnen med sina familjer, och ge stöd till återanpassning av barnen på längre sikt. Till exempel genom att erbjuda utbildning, psykologhjälp och ekonomiskt stöd och genom att följa upp och säkerställa att barnen mår bra och stannar hos sina familjer.

Tyvärr har det fjärde steget tagits bort eftersom det inte finns tillräckligt med finansiering. Unicef och deras partner har ställts inför det omöjliga valet mellan att rädda fler barn från de väpnade grupperna, eller att använda resurserna till att ge adekvat stöd till barn som redan räddats. De berättar för mig att konsekvenserna av att ta bort återanpassningen blivit stora, och många barn klarar inte av att bo kvar hemma efter att de räddats från väpnade grupper.

Arbetet med avväpning, demobilisering och återanpassning av barn associerade med väpnade grupper har utmaningar även i många andra länder. På FBA har vi under lång tid undersökt möjligheterna att bidra till en lösning. I december 2019 kommer vi för första gången att hålla en kurs där vi går igenom den senaste forskningen på området. Hur rekryteras barn till väpnade grupper? Vilka metoder kan förebygga att det sker? Och hur arbetar man mest effektivt med att frita barn från väpnade grupper och återanpassa dem till ett vanligt liv?

Kursen är riktad till individer som redan arbetar med frågorna i olika länder, på olika sätt och i olika yrken. Utöver en översyn av forskningsläget, kommer en viktig del av kursen att bestå av att få kursdeltagarna att utbyta erfarenheter.

Den här kursen kanske inte kommer att få barnen att sluta banka på plåtdörren i Goma, men tillsammans med andra insatser kan den bidra till att hjälpa barn som fortfarande lever i väpnade grupper att få lämna våldet för ett liv i fred och frihet.