EU i en tid av terror

Fredagen den 7 april är jag i Bryssel när det fasansfulla dådet på Drottninggatan i Stockholm inträffar. Vi nås av nyheten precis innan vi ska börja vårt sista möte. Informationen är bristfällig, men ganska snart står det klart att det är ett terrorattentat – liknande de som tidigare inträffat i Nice och Berlin.

FBA har i dagsläget fem utsända till EU:s utrikestjänst (EEAS) i Bryssel, och 32 utsända till EU-insatser i fält. De bidrar till EU:s arbete med att hantera kriser och främja fred och säkerhet. De möten jag och mina FBA-kollegor har i Bryssel denna gång är med FBA:s utsända och med relevanta kontakter inom EU-institutionerna, och handlar framför allt om utvecklingen av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) i EU. Sedan kalla krigets slut har EU alltmer positionerat sig som en global aktör och utformat verktyg för att hantera kriser i omvärlden. Kriget i f.d. Jugoslavien drev på utvecklingen – EU måste ta ett större ansvar för fred i sitt närområde. I grunden är ju EU ett fredsprojekt i sig.

EU har gått från att vara en politisk dvärg till att närma sig att matcha sin storlek på det ekonomiska området. Ett av instrumenten har varit den civila krishanteringen, ett område där EU har en tydlig komparativ fördel, eftersom det är ett instrument t.ex. Nato saknar. Ett ”övergripande tillvägagångssätt” med olika verktyg – diplomati, bistånd, militära såväl som civila insatser m.m. – används för att hantera konflikter i skilda faser.  Sedan 2003 har EU haft civila krishanteringsinsatser i Europa, Mellanöstern, Afrika och Asien, och för närvarande pågår nio sådana insatser, varav alltså flera med personal från FBA.

Under de senaste åren har dock stödet för EU sviktat i flera medlemsländer. Tydligt blev det när folkomröstningen i Storbritannien resulterade i att landet ska lämna unionen. Även i andra EU-länder finns relativt stora politiska partier som driver att deras länder ska lämna samarbetet, eller omförhandla villkoren för det – inte minst det aktuella franska presidentvalet är intressant i detta sammanhang. Den ökade osäkerhet människor känner inför de nya säkerhetsutmaningarna har framhållits som en av anledningarna, där just terrorism är ett av de främsta säkerhetsproblemen. Därför kretsar diskussionen även inom EU nu runt ”protecting Europe”.

Samma vecka som Brexit-omröstningen hölls antog EU en ny global strategi och arbetet med att stärka GSFP har fått förnyad kraft. Mycket fokus de senaste nio månaderna har legat på att stärka det gemensamma försvarssamarbetet – utifrån principen att de mest intresserade länderna kan gå före, och med bevarad respekt för varje lands säkerhetspolitiska val. I diskussionen har det också understrukits att dagens säkerhetsutmaningar minskar relevansen av att skilja på åtgärder som hör till rätts- och inrikessfären respektive utrikespolitiken. När utmaningarna är transnationella kan inte verktygen hanteras separat. Det är ju också detta som är EU:s stora styrka – att unionen har ett brett spektrum av åtgärder att använda för att främja fred, säkerhet och utveckling. Både sin egen och andras.

Men den traditionella civila krishanteringen, har den någon framtid? Om EU:s medlemsländer vill, finns det goda möjligheter för EU att fortsätta att vara en relevant global aktör. Förändringar i omvärlden må te sig dystra men de öppnar också möjligheter för EU att kliva fram och stå upp för de värden unionen baseras på: rättsstatens principer, god samhällsstyrning och mänskliga rättigheter. Värden som ligger till grund för det stöd EU lämnar till säkerhetssektorreform och stärkandet av rättsvårdande myndigheter. EU har också möjligheter att inte bara utveckla åtgärder mot terrorism, utan också bidra till minskad radikalisering, liksom att stärka arbetet med tidig varning och konfliktförebyggande.