”Från mörkret stiga vi mot ljuset” – Sandö och demokratin då och nu Del 1

FBA bildades 2002 och huvudkontoret har sedan dess legat på Sandö i Ångermanland. Med myndighetens uppdrag att bidra till fred, säkerhet och utveckling för människor i konfliktområden är Sandö en plats som kan lära oss mycket. Våren 1907 utspelade sig där de så kallade Sandökravallerna. Tack vare dem fick Sverige fria fackföreningar och den lilla ön blev en viktig plats för demokratiseringen av Sverige.

I två delar, med start i dag, skriver Fredrik Öberg, medarbetare på FBA, om Sverige i en tid som inte är så avlägsen vår och som på flera sätt påminner om de konflikter som myndigheten arbetar med från Afghanistan till Colombia.

Upptakt

Rätten att bilda och tillhöra fackföreningar, föreningsrätten, erkändes på svensk arbetsmarknad 1906. Det var ett viktigt steg i demokratiseringen av Sverige. Men grosshandlaren Seth M Kempe, som ägde sågverken vid Dal och Sandö, tolkade föreningsrätten på sitt eget sätt. Kempe krävde att arbetarorganisationerna skulle vara så kallade platsföreningar, som inte var en del av LO. Arbetarna hade alltså rätt att vara med i en fackförening, men i praktiken bara om det var rätt förening, annars riskerade de avsked. Föreningsrätten blev villkorad.

Vid Dals sågverk fanns både en platsförening och avdelning 44 inom Svenska sågverksindustriarbetareförbundet, SSIAF. Flera gånger försökte Kempe ersätta avdelning 44 med platsföreningen. Det ledde till en hård konflikt, som skulle pågå i flera månader. Vid nyåret 1906-1907 avskedas ett femtiotal arbetare. 18 mars utropar avdelning 44 strejk. 17 april lägger 33 arbetare ned arbetet vid Sandö sågverk som sympati-
åtgärd med kamraterna vid Dal. Men Kempe rekryterar strejkbrytare med platsföreningen på sin sida. Snart bor runt 20 strejkbrytare i bolagets baracker. Den 3 maj, i skydd av nattens mörker, hade de transporterats över till Sandö med bolagets ångare. Den avgick från en undanskymd brygga med släckta lanternor. Halv tolv på natten var de framme. Extrainkallade poliser eskorterade dem till barackerna som låg bakom ett högt staket. Strax därefter rekryteras ytterligare strejkbrytare. Nu rinner bägaren över.

Kravallerna

Under flera dagar samlas män, kvinnor och barn utanför de inhägnade barackerna och sjunger Arbetets söner. Men de skriker och ropar också och kastar sten mot byggnaderna för att få strejkbrytarna att lämna Sandö. Uppmaningar att storma barackerna hörs. Den 9 maj är en varm och solig försommardag. Alla är lediga från arbetet, eftersom det är Kristi himmelsfärd. Redan på förmiddagen börjar folk samlas utanför staketet. Under dagen växer skaran.

Den 24-årige Albert Sundin är ordförande i Frånö Socialdemokratiska ungdomsklubb. Där är också hans vänner, de båda bröderna Henning och Fritz Ståhl aktiva. Henning är knappt 20 år, Fritz 22. Samma dag träffar Albert Henning vid ett nykterhetsmöte på Folkets hus i Frånö. De bestämmer sig för att fara till Sandö efteråt, för att titta på strejkbrytarbarackerna. Fritz ansluter och så beger de sig med ångare från Strömnäs till Sandö. Albert har med sig sin revolver. Senare förklarar han att han alltid brukar ha den på sig. Han hade hört att strejkbrytarna var beväpnade och litade inte på dem. Albert hade inte haft någon kontakt med Sandö tidigare, än mindre varit där. Några kamrater möter dem när de kommer fram. De går upp mot barackerna, som bevakas av polis. Albert, Fritz och Henning får tala med strejkbrytarna och lyckas övertala dem att återvända hem. Men när strejkbrytarna kommer innanför staketet igen visar det sig att de inte tänker lämna Sandö. I ett brev berättar senare Albert, Henning och Fritz att de nu blir ”med ett ord sagt ’förbannade’ och svor att hämnas”. Några av kamraterna är beredda att genast storma barackerna, men man kommer överens om att komma tillbaka på kvällen när mörkret lagt sig. Under dagen besöker Albert, Henning och Fritz Killingholmen och Lunde. På båda platserna träffar de arbetare som vill hjälpa till att driva bort strejkbrytarna.

Klockan 11 på kvällen är runt 300 personer samlade utanför staketet. Man tänker angripa kasernerna i tre olika grupper. Albert och Fritz ansvarar för en, en annan har Henning hand om. De lindar vita näsdukar om armarna för att de ska känna igen sina egna i mörkret. Hur många som deltar aktivt är oklart. Albert och hans grupp försöker förgäves lyfta av en grind för att ta sig in. Istället bryter de upp staketet. De slår in dörren till den första baracken, men inga är där. Snabbt fortsätter de till nästa barack, också den tom. De går en trappa upp, Albert med dragen revolver, slår sönder en dörrspegel och hittar strejkbrytarna. En av dem möter Albert i dörren, sömndrucken och halvklädd. Strejkbrytarna får klä på sig och följa med. De tre grupperna fortsätter att slita upp dörrar, ropar och skriker, kastar träklampar och brädbitar. Plötsligt ropar någon ”polisen kommer!” och panik utbryter. Albert känner sig förföljd av poliser och skjuter ett par skott i luften. Han får höra att en polis ligger och blöder och blir ännu oroligare. Nu kommer sågverkets förvaltare Thunberg tillsammans med ännu en polis. Thunberg attackeras, träffas av en bräda och faller. Allt är över efter ett kort och intensivt tumult, grupperna drar sig snabbt tillbaka för att komma undan. Tre strejkbrytare kommer ut med sina kappsäckar och forslas över älven, men redan nästa dag är de tillbaka. Länsman Anselm Borin skadas allvarligast. Hans högra öga träffas så illa av en träklamp, att ögongloben senare måste opereras bort.

10 maj strömmar militär till Dal och Sandö. 140 man placeras på Sandö och 60 vid Dal. Polisen förstärks med ett tiotal man, som sprids ut i de olika samhällena i Ådalen. Sandö blir en belägrad plats med förbud att landstiga.

Reaktioner i pressen

Tidningarna är inte sena att rapportera om kravallerna. Socialdemokratiska Nya Samhället tecknar en dramatisk bild av situationen. Under rubriken ”Sandö i belägringstillstånd!” liknas ön vid en krigsskådeplats. Godtemplarlokalen är stängd och gudstjänsthuset har blivit en kasern, som militären och strejkbrytarna delar. I en längre artikel av signaturen Ero beskrivs läget i Godtemplarlokalen närmare med en syrlig ton: ”Väggarna äro belastade med sandsäckar, militärkappor, sträjkbrytarerockar, gevär och sablar i en oordnad dekoration. Halm, filtar, militärer, kortlekar och sträjkbrytare öfver hela golfvet, företer den allra härligaste blandning.”

Också den borgerliga Stockholmspressen blåser upp händelsen till enorma proportioner. Från och med nu framställer de Ådalen som ”det röda Ådalen”, ett Vilda Västern av upproriska socialister.

Häktningarna

Totalt häktas ett 40-tal arbetare. ”Inte resonera, bara arrestera” skriver Nya Samhället upprört om polisens framfart. Ero skildrar hur masshäktningarna kunde gå till: ”Arbetare ha hämtats direkt från hyttan, i sin till följd af hettan därstädes tunna arbetsdräkt, till förhörslokalen där de kvarhållits ända till 11/2 dygn i vårkylan och där deras hälsa varit utsatt för allvarliga prof. Sålunda fick 2 stycken våldsamma uppkastningar. Den ene måste besöka läkare dagen efter”. Albert Sundin, Fritz Ståhl och Henning Ståhl grips odramatiskt i Oslo på förmiddagen 29:e maj. De hade flytt under falska namn och lyckats ta sig ombord på ångbåten Nyland mot Sundsvall. Där beväpnar sig också bröderna Ståhl. Sedan fortsätter alla tre med tåg via Stockholm och Charlottenberg till Norge. Där skulle de gå ombord på en båt mot Amerika. Men de är förföljda. En summa på 500 kronor hade utfästs till den som kunde lämna upplysningar som ledde till att de kunde gripas. Trion förs till fängelset i Härnösand.

Sist av alla häktas Erik Olof Öberg. Det är han som skriver i Nya Samhället under signaturen Ero. Han är sågverksarbetare, fackligt aktiv, journalist och kallas ”yrkesagitatorn” i den borgerliga pressen. Han skulle senare skildra händelsen, och orden glöder av klasshat. Först hånar poliserna brutalt hans sjukliga hustru, som hotar att dränka sig själv och barnen i älven. Yngst av dem är den sexårige pojken Harald. Och sedan:

”Jag tryckte ömt min hustrus hand såsom aldrig förr, hennes tunga suckar kändes som kvarnstenar och hon gick de tunga steg, endast en förtvivlad kvinna kan gå, hem till våra 3 minderåriga barn, hvilkas strida tårar tydligt vittnade om att kapitalistsamhällets bittra frukt även nått barnen.” Så står han där ensam, omringad av jublande poliser och militärer.

Andra och sista delen kan läsas här.