Förändringens paradox i syrisk dialogprocess om rättvisa

Sedan drygt ett år tillbaka har jag haft förmånen att arbeta med en syrisk dialog-process om begreppet rättvisa. Målet har varit att utforska det politiska innehållet i begreppet rättvisa och utveckla gemensamma budskap vad gäller rättvisa. Processen handlar om att ge utrymme åt olika röster att höras i den syriska diskussionen om vad rättvisa kan innebära i ljuset av den bistra politiska verkligheten av en nio år lång konflikt.

En grupp politiker, juridiska experter och representanter från civilsamhället har varit del av processen för att utveckla en gemensam förståelse av rättvisa. Utan en gemensam förståelse av begreppet är det svårt att komma överens om verkligheten och enas om en väg framåt. I det sammanhanget förtjänar det att nämnas att en gemensam förståelse inte betyder att alla personer behöver vara överens.

Vid vårt senaste möte upplevde jag en tydlig vanmakt bland deltagarna. Utvecklingen i Idlib-provinsen påverkade dem djupt och flera hade släktingar kvar där. Frustrationen var påtaglig över att de inte kunde göra något för att hjälpa sina anhöriga och att omvärlden hade lämnat dem i sticket. Detta skapade ett stort inre tryck men de var öppna med sina känslor. Öppenheten med den egna vanmakten gav deltagarna tillgång till en dold kraftreserv – att inte ge upp. Drivkraften för resten av mötet blev den energi som kom ur motpolerna vanmakt och kraft.

Rättvisa är ett svårfångat begrepp som i grunden handlar om mänskliga relationer och som utvecklas över tid i samhället. Hur kan vi skapa en gemensam förståelse av begreppet rättvisa, som leder till handling och syriskt ägandeskap? I vilka politiska processer kan syrier uttrycka sina budskap om vilken typ av rättvisa de vill se och hur kan de utöva påverkan? Det är några av de frågeställningar som vi arbetat med under året.

I mötet delades deltagarna in i fyra grupper som fick öva på att utveckla budskap om rättvisa. Först diskuterade de det politiska innehållet i begreppet och sedan sammanfattade de budskapen skriftligen. Därefter fick de öva på att framföra sina budskap och ta emot feedback från övriga deltagare och på basis av det vidareutveckla förslagen. I nästa steg presenterade grupperna sina budskap för en kommitté med politiska representanter och medlemmar i FN:s konstitutionskommitté. De hade till uppdrag att lyssna på och bekräfta de signaler som fördes fram och fånga upp idéer som var möjliga att arbeta vidare med. På så sätt kombinerades idéutveckling om rättvisa med politisk dialog.

När vi avslutade mötet upplevde jag en känsla av harmoni och tillfredsställelse hos deltagarna. Mötet var enligt många framgångsrikt. Det fick jag höra direkt och indirekt. Jag hade svårt att förstå varför. Allt vi gjorde var att skriva budskap, öva oss på att framföra dem, ta emot feedback, göra om budskapen och därefter presentera dem igen. Det var väl ingenting märkvärdigt, tänkte jag.

Först efteråt sjönk det in i mig att gruppen hade gjort sig själv till den förändring de tidigare efterlyst hos andra. Innan detta möte hade deltagarna brottats med att antingen söka förändra andra eller tvingas acceptera förändring. Denna gång blev de genom att vara öppna med sin vanmakt själva drivkraften till förändring. Vägen till förändring gick genom dem själva.

Detta gav mig perspektiv på förändringens drivkraft och vad som behövs för att initiera förändring. Genom att se på en situation som den är, utan fördomar eller förutfattade meningar får vi tillgång till en inre kraft som öppnar upp för nya möjligheter.

Det är förändringens paradox.