FN i kris – men fortfarande oumbärligt

Om FN inte fanns, skulle organisationen behöva uppfinnas. Den sanningen har upprepats ofta, och är väl värd att hålla fast vid i en tid då marken under FN-skrapan i New York gungar.

Världen är i snabb omvälvning, och var världsorganisationen står om några år är svårt att sia om. En organisation som styrs – och i stora delar detaljstyrs – av 193 medlemsländer har förstås medärvda svårigheter att agera effektivt på de höga ambitioner som sattes när den grundades för 80 år sedan för ”att rädda kommande släktled undan krigets gissel”.

I nuvarande läge är ”medärvda svårigheter” en underdrift för att beskriva FN:s utmaningar. Konflikterna i världen är idag fler och mer komplexa än sedan kalla krigets slut. Den normbaserade världsordning som FN är satt att värna ifrågasätts alltmer öppet. Organisationen står inför en akut finansiell kris. I små som stora forum tas ord som ”gender” och ”inclusion” bort från styr- och beslutsdokument på uppmaning av medlemsstater. Maktekvationen i säkerhetsrådet har skiftat i och med den nya konstellationen USA-Ryssland-Kina.

Kanske kan den kris som FN står inför leda fram till några av de svåra beslut som sedan länge behövts för att effektivisera organisationen.

Mot den här bakgrunden lanserade generalsekreterare Guterres en ambitiös reformagenda i början av mars, som kan komma att leda till strukturella förändringar inom systemet. Utmaningen är nu som alltid att bara en del av besluten kan tas av generalsekreteraren själv – andra ligger hos medlemsstaterna. Kanske kan den kris som FN står inför leda fram till några av de svåra beslut som sedan länge behövts för att effektivisera organisationen.

Samtidigt – om än med stor påverkan på verksamheten -fortskrider FN:s arbete såväl på högkvarters- som på landnivå. Ett ekosystem av fredsbevarande och politiska insatser, fonder och program fortsätter att arbeta för fred, utveckling och humanitärt stöd i några av jordens mest utmanande kontexter. FN är numera sällan den enda eller ens den största av närvarande aktörer – desto viktigare är samordning och partnerskap med andra, såsom Europeiska unionen, Afrikanska unionen, Nato, och andra regionala och subregionala organisationer.

I år är det inte bara 80 år sedan FN bildades, utan också 20 år sedan FN:s fredsbyggandekommission (Peacebuilding Commission, PBC) etablerades och därigenom också FN:s så kallade fredsbyggandearkitektur. Denna har fyllt en viktig funktion för att överbrygga FN:s traditionella stuprör och kraftsamla mandat, resurser och politiskt stöd för konfliktförebyggande och fredsbyggande. Genom fredsbyggandefonden (PBF) har små men katalytiska medel kunnat kanaliseras till avgörande skeenden av fredsprocesser.

I år sker en översyn av fredsbyggandearkitekturen, som vid årets slut förväntas resultera i tvillingresolutioner från generalförsamlingen och säkerhetsrådet. Samtidigt pågår en översyn av FN:s fredsinsatser, enligt uppdrag från medlemsstaterna i FN:s framtidspakt som antogs i höstas.

FBA har på olika sätt stöttat FN:s fredsbyggande verksamhet sedan myndigheten grundades; genom sekondering av personal till FN-kontor och -insatser i konfliktdrabbade länder, med tematisk expertis genom rådgivning och utbildning, processledning och facilitering av dialog mellan olika aktörer i konfliktkontexter. Baserat på erfarenhet av praktiskt fredsbyggande och på våra partnerskap med FN i konfliktkontexter, lyfter vi följande frågor som bör synliggöras i dessa två översyner:

• FN:s fredsbyggandekommission är ett forum som möjliggör allianser mellan alltmer polariserade medlemsstater. Givet dess frivilliga karaktär är kommissionen väl lämpad för dialog och konsensusskapande kring konfliktkontexter utanför säkerhetsrådets agenda.
• FN:s landteam, under ledning av dess landchefer, utgör en avgörande del av den fredsbyggande arkitekturen, och behöver ha rätt kompetens för att fylla den rollen. Detta innefattar exempelvis kompetens för konfliktanalys och strategisk dialog med nationella partners.
• Fredsinsatser – såväl fredsbevarande (med trupper) och politiska (med t.ex. verifieringsmandat ) – behöver tillämpa ett fredsbyggande perspektiv i genomförandet av sina mandat. De behöver i högre grad verka mot gemensamma mål tillsammans med värdländer, FN:s landteam och andra internationella och regionala aktörer.
• Fredsinsatser bör ha som främsta uppgift att främja hållbara politiska lösningar som skapar förutsättningar för långsiktig fred som löser underliggande orsaker till konflikt. I avsaknaden av en trovärdig politisk process har fredsinsatser få möjligheter att leverera på sina mandat.
• De organisatoriska och finansiella stuprör som finns inom FN motverkar organisationens möjligheter att verka adaptivt och flexibelt allteftersom konfliktdynamiker och behov förändras. Till exempel finansieras fredsbevarande insatser ur en budget, politiska sådana ur en helt annan. De leds också av två separata departement. Utan denna artificiella uppdelning skulle olika verktyg kunna tillämpas utifrån ett spektrum mellan fredsbevarande och konfliktförebyggande kontexter.
  

I en tid då grundförutsättningarna för multilateralismen är i snabb förändring kan vi hålla fast vid vad vi vet: att det även framgent kommer att behövas en global multilateral organisation som verkar för internationell fred och säkerhet.

I en tid då grundförutsättningarna för multilateralismen är i snabb förändring kan vi hålla fast vid vad vi vet: att det även framgent kommer att behövas en global multilateral organisation som verkar för internationell fred och säkerhet. Det kommer fortsatt att vara viktigt att den organisationen har strukturer och resurser för att hantera och förebygga våldsam konflikt.

De två översynsprocesserna som sker i år är, tillsammans med generalsekreterarens reformförslag, viktiga tillfällen att fortsätta att möjliggöra en sådan roll för FN.