FBA arbetar för att stärka dem som tystats, förtryckts och ignorerats i Afghanistan

”Kabuls flygplats attackeras just nu av talibaner och vi vet inte om ni kommer att kunna flyga hem.” Min kollega från Utrikesdepartementet har tagit mig lite åt sidan. Vi står under ett stort lummigt träd i svenska ambassadens vackra trädgård i Kabul. Det ilar till i ryggslutet och för en sekund stelnar jag till. Jag tänker på min gravida fru i Stockholm, min syster och hennes familj och på mina föräldrar som ifrågasatt om det verkligen är nödvändigt att resa till Kabul just nu. Klockan är halv fem och solen värmer fortfarande luften. Fem kilometer härifrån råder kaos, våld och konflikt. Här, i denna oas, mitt i Kabul, är allt lugnt och trevligt, faktiskt mysigt. Runt omkring mig samtalar diplomater, afghanska dignitärer och kvinnliga deltagare från det dialog- och medlingsprogram som FBA just avslutat.

”Ok, tycker du att jag ska ringa resebyrån och se om jag kan boka om mina biljetter?” Jag hör hur själviskt det låter. Plötsligt slår det mig att jag inte tänkt en tanke på dem som lever här och för vilka självmordsattacker, bombdåd och förtryck är vardag. Plötsligt handlar allt om min säkerhet och den där instinkten att ta sig därifrån, hem till mina nära och kära. Allt annat känns oviktigt.

Jag har känt så här förut, både i Kongo och i Kosovo. Och jag vet att när den första chocken lagt sig kommer en känsla av skam. Skam som grundar sig i vetskapen om att jag kan lämna detta, bara för att jag råkade födas i ett av de fredligaste länderna i världen. Men mina afghanska vänner och kollegor sitter fast i en våldsam, konfliktfylld vardag.

För 27 afghanska kvinnor markerar mötet på ambassaden slutet på FBA:s dialog- och medlingsprogram som jag tillsammans med Margareta Wahlström – utrikesminister Margot Wallströms särskilda representant för inkluderande fredsprocesser – vår afghanska facilitator Samira Hamidi och svenska ambassaden organiserat i Kabul. Under drygt 10 månader har vi utbildat kvinnor som alla verkar för fred ute i landets 34 provinser. Det har varit en utmanande men mycket givande och lärorik tid.

Under programmet har vi samtalat om hur man bygger förtroende och vikten av att lyssna på varandra. Vi har analyserat konflikter och lärt oss utforma dialog- och medlingsprocesser. Vi har rannsakat begreppen våld och konflikt och  till slut också övat på hur man leder grupper genom svåra samtal.

Samtidigt som vi diskuterat om det är möjligt att nå fred, och i så fall hur, har säkerhetssituationen blivit allt mer dyster i landet. Strider mellan regeringsstyrkor och talibanrörelsen har lett till att allt fler av landets distrikt har fallit. Självmordsattacker har ökat både i landets provinser och huvudstad. Jag har hört hemska berättelser om våld och förtryck. Tårar har fällts men även skratt och historier om hopp har delats.

Vi är många i det internationella samfundet som känner att hoppet om fred håller på att  släckas i Afghanistan. Något måste ske. USA har valt att sätta hårt mot hårt. Fler trupper kommer att flygas in för att kunna möta talibanerna med våld. Få av kvinnorna som vi har utbildat verkar tro att detta kommer att lösa problemen då talibanrörelsen i vissa delar av landet anses som ett bättre alternativ än den korrupta och svaga afghanska staten.

Sverige väljer en annan väg och verkar långsiktigt för att stärka demokrati och jämställdhet, ökad respekt för mänskliga rättigheter och frihet från förtryck. Fokus ligger på utbildning, sysselsättning, utveckling av den privata sektorn och landsbygden och ekonomisk integration för att underlätta internationell handel. Till detta har regeringen nu även beslutat att ett större fokus bör läggas på fredsfrämjande verksamhet.  27 färdigutbildade kvinnor som alldeles nyss fått sina certifikat från Sveriges ambassadör Tobias Thyberg här på ambassadens gröna gräsmatta blir de första att dra nytta av detta fokus.

Men det kommer mer. FBA fortsätter att arbeta för  att stärka dem i samhället som tystats, förtryckts eller helt enkelt ignorerats. Här i Afghanistan står kvinnor i centrum. Existerande nätverk av kvinnor, som alla delar en vision av att fred är möjlig och att Afghanistan är i behov av nya strategier för fredsbyggande, ska få stöd och vägledning.

Men det räcker inte bara med att utbilda och stärka kapacitet och självförtroende. Individer måste knytas till processer. Dörrar till stängda förhandlingsrum måste öppnas. Inställningen till vilka som bör delta i en fredsprocess måste förändras. Detta gör man inte på 10 månader. Det tar år och kräver koordinering och samarbete från samtliga internationella och lokala fredsbyggande aktörer. Här kan Sverige spela en viktig roll. Samarbetet mellan Sida, FBA och UD är vår styrka. Vi har mångårig erfarenhet av att verka i landet och Sverige har gott rykte, mycket på grund av Svenska Afghanistankommitténs fantastiska arbete. Sammantaget finns en stor förståelse av vad som behövs för att Afghanistan ska komma på fötter.

Istället för att ringa min resebyrå går jag fram till Samira och frågar hur hon mår och om allt är bra med hennes familj.