En plats full av hopp har tagits över av rädsla och misstro

Dagen efter militärkuppen får jag kontakt med en vän i Yangon. Hon är dotter till en högt uppsatt diplomat i en familj som tjänat regimen i flera decennier och har spenderat mesta delen av sitt liv utomlands. Hennes frustration är påtaglig men hon är stundvis hoppfull. Hon säger att arméchef Min Aung Hlaing som leder kuppen har ett dåligt astrologiskt år och att hans karmakonto är på rak nedgång i och med hans agerande.

Efter ett års isolering till följd av pandemin är det som händer i Myanmar mycket att hantera, och även om hon accepterar sitt öde tänker hon att hon måste ha gjort något i ett tidigare liv för att förtjäna detta. Hon är frustrerad över att inte få gå ut och vara med i protesterna, och känner sig pressad från flera håll att delta.  Men hon lyckas smita ut för att besöka ett hinduiskt tempel där man ber om det finns ”Trouble Makers” i ens liv. Hon låter måla röda hattar med texten ”Spring Revolution” som hon delar ut till arbetare som demonstrerar.

I samtalet håller vi oss borta från ämnen som rör hennes bror, en högt uppsatt statstjänsteman, och huruvida han kommer att välja att avgå för att gå med i proteströrelsen.

Våldet på gatorna eskalerar, grova brottslingar släpps ur fängelset i förtid för att på militärens begäran attackera människor. Jag försöker föreställa mig ljudet inifrån min väns lägenhet när tusentals demonstranter passerar utanför. Jag har ofta besökt hemmet, man hör grannarnas hostningar och taket skakar vid minsta rörelse från våningen ovan. Hon skickar bilder på de provisoriska vägspärrar som grannar byggt på gatan utanför och på det medborgargarde som har upprättats, och hur bråkstakar drivs undan med skrala tillhyggen.

Vår kontakt blir alltmer sporadisk. Internet stängs varje natt, rykten cirkulerar om att kinesiska experter hjälper till att bygga brandväggar som ska begränsa Myanmars internet, som  varit förvånansvärt fritt det senaste decenniet. Innan dess fanns varken internet eller sociala medier i landet. Kommunikation med telefon, fax och liknande var strikt förbjudna. Och det är just för innehavet av sådan teknik, bland annat en walkie talkie, som Aung San Suu Kyi, landets högste demokratiske ledare, nu har ställts inför rätta.

När jag genomförde min forskning kort efter att militärerna bytt till civila kläder under en ny regering 2011, var Myanmar en plats full av hopp. Demokratiaktivister jobbade febrilt med att utveckla sina verksamheter och de var glada över att äntligen få slippa tidigare decenniers underjordiska aktiviteter. Många av dem hade spenderat åratal i fängelse för banala saker som att de delat ut flygblad på universitetet. Men även om det fanns en känsla av frihet, fanns fortfarande de som tidigare angivit, fängslat och torterat människor mitt bland oss. De rörde sig fritt, ostraffade, för sådant vi klassar som grova brott. Man såg dem ofta, många ingick i de övervakningsnätverk som varje kvarter, gata och hus är indelade i.

Innan 2011 var det inte möjligt att vistas så pass fritt i landet och genomföra intervjuer som jag gjorde som forskare. Jag kunde besöka den nya huvudstaden Naypyidaw, parlamentet och de studentboendeliknande komplex där landets alla parlamentariker samlats. Ofta bodde hela familjer i ett litet rum. Det var framförallt de statsanställda som ville prata om sina liv. Även om de inte hade tillbringat tid i något av landets brutala fängelser så hölls de gisslan i den nya huvudstaden, under strikta restriktioner. Innan 2005 var Yangon huvudstad, och flytten hade kommit som en chock för många. De hade fått 12, i bästa fall 24 timmar på sig att packa ihop, lämna sina familjer för att åka med en lastbil som förflyttade dem flera timmar norrut till en stad de flesta inte ens visste om att den hade byggts.

Naypyidaw är uppbyggd för att göra det svårt för statsanställda att engagera sig i någon form av motståndsrörelse eller lämna sina uppdrag. Alla anställda på samma departement har färgkodade kläder och bor i samma huskomplex. De slussas till och från sitt arbete i statliga bussar. Det är dessa människor som nu avgår eller deklarerar att de endast är villiga att lyda under den civila parallellregeringen. Många förlorar sina hem och pensioner, och de hotas för att förmås återgå i tjänst.

Åren efter 2011 var hoppfulla, men många var medvetna om vilka makter som styrde. Uppväxten i en miljö där rädslan hela tiden var närvarande, och känslan av att något kommer att hända följde en vart man gick, och hade skapat en medvetenhet om riskerna med att exponera sitt arbete. Det är inte bara det egna livet som var i fara. Efter studentprotesterna 1996 instiftades en lag som gjorde att också anhöriga till regimkritiker kunde arresteras och fängslas.

Ifjol när jag besökte Myanmar hade de som tidigare visat entusiasm för landets framtid börjat tvivla igen. Problemen var för många, och insikten om vilken prekär situation demokratiledaren Aung San Suu Kyi befann sig i växte.

Konstitutionen är det som framförallt ställer till det. Den var en viktig del i militärens planer ända sedan tidigt 90-tal, och antogs 2008 efter en förödande naturkatastrof. Demokratiseringsprocessen skulle endast få fortskrida på militärens villkor.

Aung San Suu Kyi utmanade makten genom att driva konstitutionella reformer. Hennes rådgivare U Ko Ni mördades på grund av det arbetet. En vanlig teori är att militären trott att de genom att exponera demokratiledaren skulle blotta hennes brister och att folket därför i ett fritt val istället skulle välja militärpartiet. Så har det inte blivit. I två val har majoriteten stött Nationella demokratiska förbundet, som hennes parti heter, trots dess brister.

Militären förklarade så att det förkommit omfattande valfusk och att man därför återtar makten. Det ryktas också om att maktövertagandet är kopplat till arméchefen Min Aung Hlaings personliga prestige – eller kanske rädsla.

Trots detta, kom kuppen som en chock för många. Speciellt för alla som levt under denna relativa frihet, och de många, framförallt unga, som återvänt till Myanmar efter studier utomlands för att bidra till landets utveckling och framtid.

Skillnaden med maktövertagande denna gång är att livet i Myanmar under ett decennium varit friare än någonsin. En ungdomskultur med musikfestivaler och fester hade växt fram, internet flödat fritt och dagstidningarna och de privata nyhetskanalerna är fler än någonsin. Människor kunde resa ut ur landet, umgås med utlänningar och vänskapsband hade skapats med folk från hela världen. Denna tid saknar motstycke i landets historia. Den generation som har vuxit upp med den nyvunna öppenheten bär dock även med sig en stor skräck för att saker ska återgå till hur de var.

Jag tror att många är villiga att dö för den här kampen. Smakprovet på demokratisk utveckling och rädslan för att kastas tillbaka i ofrihet har skapat en stark och kreativ generation som mobiliserat sig i en enorm proteströrelse där även kvinnor och etniska minoriteter fått en stark röst. Tiotusentals har demonstrerat dagligen på olika platser i landet för att kräva att den folkvalda regeringen tillåts styra. Proteströrelsen startade med fredliga demonstrationer. Läkare anslöt sig och hjälpte människor från kliniker som de själva byggt upp. Lärare och banktjänstemän, poliser och andra yrkesgrupper avgår från sina statliga uppdrag, vilket i många avseenden fått statsapparaten att stanna.

Vissa demonstranter har organiserat sig till försvar för de bredare folkmassorna – hittills genom barrikader, sköldar och annan hemmagjord utrustning. Kopplad till rörelsen finns en civil parallellregering med folkvalda parlamentariker, som bildats efter kuppen. Parallellstrukturer finns även på regional och lokal nivå. Medlemmarna har blivit hotade med dödsstraff för högförräderi och många gömmer sig i områden kontrollerade av andra väpnade grupper.

Samtidigt som demonstrationerna växer eskalerar militärens gripanden och dödliga våld mot demonstranter. Barn och unga skjuts på öppen gata. Det skjuts in i folks hem. Universitet och sjukhus har ockuperats och militären plundrar och slår sönder affärer och andra verksamheter

Människor flyr i tusental från områden där militärens agerande varit extra hänsynslöst. De för bort liken, gräver upp gravar och förnedrar och torterar de som kommer i deras väg när de drar fram i städerna. Våldet kan verka nyckfullt och osystematiskt, men det är just den taktiken som har skapat så mycket skräck i landet under militärens dryga 60 år vid makten. På så sätt har man skapat en extrem rädsla hos människor.

Militären är tränad utifrån ett huvudsyfte: att ena unionen. Efter att britter och japaner lämnat Burma som landet hette på 40-talet rådde utbredd laglöshet och militären sågs som den enda makten som kunde samla nationen. Alla som satte sig emot militären klassades som fiender.

Stora delar av proteströrelsen vädjar om ”R2P”,  Responsibility to Protect, eller ansvar att skydda. Det man ber om är en intervention från det internationella samfundet, en politiskt svår fråga då Ryssland och Kina kan använda sitt veto i FN mot, och utgången av en militär intervention skulle kunna bli förödande. Ändå får jag uppfattningen att få ser en annan utväg än en väpnad konflikt mot Tatmadaw, som militären kallas. En del hårdare sanktioner har införts, men tidigare har sådana inte haft någon större effekt på militären. Den sitter på stora tillgångar och resurser, och har i decennier klarat sig trots sanktioner.

Många internationella organisationer har lämnat landet för att istället öppna kontor i Thailand, som man gjorde innan Myanmar öppnades efter valet 2010. Och vi kan vänta oss att de som fortfarande är kvar kommer att bli aktivt hemskickade eller inte få förlängda visum. En del har fängslats eller satts i husarrest. Militärregimen har tagit konton i beslag och ställer lokalanställd personal inför rätta efter anklagelser om att de stöttat proteströrelsen. Organisationerna sägs bryta mot lagstiftningen som reglerar deras närvaro i landet. Militären har bett INGO:s och NGO:s att rapportera alla transaktioner med utländska organisationer eller individer sedan 1 april 2016.

Situationen kan verka hopplös och är på många sätt det.

Min vän berättar att köerna ringlar långa utanför apoteken och på marknaden och att tidigare vänliga grannar nu tittar på varandra med misstro. Det finns alltid en möjlighet att den fruktade militära underrättelsetjänsten lyssnar, eller att vanliga medborgare är dess informatörer. Den utbredda misstron som länge karakteriserat samhället och relationerna mellan individer återkommer i olika former.

Hon är irriterad på sin lillebror som klagar på hennes sega internet för sitt hemarbete. Han gömmer sig i lägenheten eftersom militären har infört undantagstillståndstillstånd och i vissa områden, som hans, krigslagar, vilket ger dem rätt att gripa och utdöma dödsstraff utan rättegång. Hennes bror har gått med i det lokala medborgargardet och militären har nu med hjälp av angivare börjat gripa dem som hjälpt till att skydda sitt kvarter från våld.

Hon tar en stor risk som gömmer sin bror. Den koloniala lagstiftning som kräver att alla registrerar nattliga besökare – som Nationella demokratiska förbundet i åratal arbetat för att få bort – återinfördes snabbt av militären för att göra det svårare för individer att söka skydd. Hon berättar att ”the bad guys” gör räder och slår sönder fönster på nätterna. Det känns som om vi utkämpar en strid vi kommer att förlora, men vi kan inte ge upp, säger hon.