Dags att gå från kvinnors rättigheter till allas lika rätt

Under min studenttid arbetade jag ett halvår som volontär i Peru och busspendlade till jobbet på ett ungdomscenter i en nedgången del av Lima. En del av vardagen var sexuella trakasserier genom kommentarer, rop, visslingar och frågor samt män som följde efter mig på gatan. Det var förstås enormt frustrerande att utsättas för detta som kvinna. Samtidigt var det ingenting mot HBTQI-personers* tillvaro.

Under mina bussresor kunde jag inte undgå att uppfatta att homosexuella så gott som alltid nekades att kliva på. De knuffades ut, utsattes för okvädingsord, män skrek och visslade, och personen fick försöka vänta på nästa buss. En dag var en flagrant klädd transperson på väg att kliva på bussen. Det blev direkt handgripligheter. Konduktören kastade med våld ut henne och ett par, tre män hoppade av bussen och påbörjade tillsammans med andra på trottoaren en grov fysisk misshandel. Jag hann se mycket mer än jag ville innan bussen rullade vidare. Jag satt paralyserad med hjärtklappning och än idag skäms jag över att jag var för rädd för göra något.

På många håll i världen är det just så här det ser ut. Diskriminering finns i många former och sexuell identitet liksom kön och genus, hamnar ofta i centrum av våra föreställningar och våra fördomar. Det sker mycket arbete mot dessa trender men på det globala politiska planet har dessvärre en särskilt hotfull bild framkommit på senare tid. Det är när jämställdhetsarbete och arbete för HBTQI-personer kommit att stå i motsatsförhållande.

Häromdagen lyssnade jag på ett föredrag om jämställdhet och gender, som bland annat uppmärksammade 20-årsjubileet sedan kvinnokonferensen i Beijing. (Redan där fick jag min första chock: jag gick ju på gymnasiet, är det verkligen 20 år sedan?)

Men den verkligt obehagliga överraskningen är att det blir ingen konferens i år i syfte att ersätta slutsatserna från 1995. Anledningen? Risken för bakslag i politiken är för stor. The Beijing Platform of Action var en stor framgång och är fortfarande relativt progressiv. Idag finns många olika krafter som ställer sig emot att dels stärka kvinnors rättigheter, dels inkludera andra rättigheter för andra utsatta grupper, såsom HBTQI-personer. Vissa hävdar att oheliga allianser har bildats mellan aktörer som inte vill ”urvattna” kvinnofrågan genom att bredda för andra frågor, och dem som är emot att överhuvudtaget diskutera HBTQI-frågan. För att inte riskera en tillbakagång föredrar man att fortsätta bygga på och revidera plattformen istället för att ersätta den med något nytt.

Kvinnor fortsätter att vara diskriminerade i många situationer, helt klart. Det finns skäl att man i många länder prioriterar kvinnors rättigheter framför andra frågor: att kvinnor utgör halva befolkningen, medan HBTQI-människor är en minoritet, samt att motståndet mot HBTQI-frågor kan vara så stort att man måste börja någonstans, och vänta till senare med övriga frågor. Samtidigt är det på något sätt obegripligt att arbete med olika diskriminerade gruppers rättigheter ska stå i motsatsförhållande.

Sverige gör ett stort jämställdhetsarbete i det internationella biståndet. Ett exempel är att Sida-insatser med jämställdhet som huvudsyfte ökade från 7 till 17 % mellan 2008 och 2014. I ca 70 % av Sidas insatser har tagit hänsyn tagits till jämställdhet.

Ett annat exempel är den myndighetsgemensamma indikatorsrapport om genomförandet av den nationella handlingsplanen för FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 – arbete som rör kvinnor, fred och säkerhet, som just färdigställts. Där visar FBA och övriga myndigheter att fler kvinnor anställs i internationella fredsoperationer, och att mer pengar går till kvinnors deltagande i fredsprocesser.

Sverige har inte samma tydliga policyramverk och uppföljningsrutiner för HBTQI-området, åtminstone inte på fredsbyggandesidan, av skäl som redan nämnts. Men i frånvaro av en ny och bredare Beijing-plattform, eller inriktning för arbetet med exempelvis HBTQI-frågor i konflikt är det bara att kavla upp ärmarna. Det räcker inte att fundera på hur, var och när tiden är mogen att gå från kvinnors rättigheter till allas rättigheter, utan det måste ske konkreta handlingar. Även om det inte är glasklart policyläge, är det inte läge att sitta paralyserad och inte göra något.

*HBTQI är en förkortning för homo-, bi-, trans- queer och intersexuell, som innebär oklar könstillhörighet.