Colombia går till val – samhället håller andan

Ett år efter att landsomfattande protester bröt ut i Colombia står landet inför ett presidentval. Den vinnande kandidaten kommer att behöva ta sig an ett bubblande socialt missnöje och driva på arbetet för att befästa freden och säkerheten också i de mest marginaliserade regionerna.

Den 28 april förra året utbröt protester i stora delar av Colombia, en fortsättning på de protester som först uppstod i november 2019. Frustrationen i samhället hade skjutit i höjden sedan pandemin lämnat en än större del av den colombianska befolkningen i fattigdom, och en föreslagen skattereform var droppen som fick bägaren att rinna över. En del tolkade även händelserna som ett tecken på att det fanns ett ökad demokratiskt utrymme, bland annat som ett resultat av fredsavtalet som slöts mellan den colombianska regeringen och gerillagruppen FARC år 2016.

Demonstranternas blockader av viktiga vägar i flera städer försvårade transporter för både människor och gods. Min sambos familj som bor utanför staden Cali rapporterade om vardagen som rullade på, även om varorna på hyllorna sinade och det blev svårare att ta ut pengar. För andra blev protesterna förödande, som fick än svårare att arbeta och försörja sig.

På många håll i landet åtföljdes de fredliga manifestationerna av våldsamheter och vid flera tillfällen slogs protester brutalt ner av colombiansk polis. I slutet av året släppte FN:s högkommissarie för de mänsklig rättigheterna en rapport där man tillskrev den colombianska polisen skulden för åtminstone 28 dödsfall under de nästan tre månader som oroligheterna pågick.

Puttrande politiskt missnöje

Ett år senare står Colombia inför ett presidentval med första valomgång den 29 maj. Även om manifestationerna på gatorna har sinat, är missnöjet med den rådande politiken högst närvarande och något som puttrar i bakgrunden av presidentkampanjerna. Läget är som det brukar under colombianska presidentval spänt, och våldet mot journalister är det högsta uppmätta på tio år, 59% högre än år 2018.

Opinionsmätningarna leds av vänsterkandidaten Gustavo Petro vars koalition, Pacto Histórico, gick starkt fram i parlamentsvalet i mars. På andraplats kommer hittills högerkandidaten Federico Gutierrez, ‘Fico’, som anses representera mer av en kontinuitet av den rådande politiken. Tätt därefter ligger uppstickaren Rodolfo Hernández, en företagare och före detta borgmästare som lanserar sig som ett alternativ till de traditionella partierna. Center-högerkandidaten Sergio Fajardo ansågs länge utgöra ett mittenalternativ men har halkat efter och ser inte längre ut att få någon större framgång.

Stridigheter mellan de olika grupperna och regeringsstyrkorna drabbar främst de mest marginaliserade samhällena på landsbygden som får utstå hot, väpnade lock-downs och tvångsrekrytering, ofta av unga och barn.

En fråga som har fått lite uppmärksamhet av valkampanjerna är frågan om fred.

Detta trots att landet under förra året uppmärksammade 5-årsjubileet av fredsavtalet med FARC, och stora utmaningar kvarstår ännu när det gäller införlivandet av avtalet, särskild de delar som berör genusaspekter och etniska minoriteters rättigheter. Dessutom har gerillarörelsen ELN och andra illegala väpnade grupper sedan fredsavtalet slöts intagit territorier som FARC-gerillan lämnade. Stridigheter mellan de olika grupperna och regeringsstyrkorna drabbar främst de mest marginaliserade samhällena på landsbygden som får utstå hot, väpnade lock-downs och tvångsrekrytering, ofta av unga och barn.

Jag minns hur ofattbart jag tyckte det var när en folkomröstning hölls om fredsavtalet mellan den colombianska regeringen och FARC år 2016, och en majoritet röstade nej. Min sambo och jag satt och åt middag på en bakgata till Simon Bolivar-torget och skulle sedan ansluta till firandet av fredsavtalet på torget, men firandet uteblev den gången. Det tog ett tag för mig att förstå att inte bara krig, utan också fred, kan vara en känslig fråga utan enkla svar.

Även om frågan om fred inte har rönt särskilt mycket uppmärksamhet under årets presidentval, kan den som är optimistiskt lagd ana en förändring i kandidaternas sätt att prata om frågan. Om nuvarande president Iván Duque under valrörelsen 2018 byggde sin kampanj på ett Nej till fredsavtalet med FARC, har de nuvarande kandidaterna åtminstone under sina kampanjer uttalat sitt stöd för fredsavtalet och dess genomförande. De har även sagt att de har för avsikt att återuppta fredssamtal med gerillagruppen ELN.

Om det beror på att det har blivit politiskt svårt att öppet visa sitt motstånd eller om det är tecken på en genuin vilja till att stödja fredsprocessen får framtiden utvisa.