Analysera vs. implementera

”Det är lättare sagt än gjort” hör jag mig själv säga där jag sitter och följer länkar och referenser mellan olika verktyg och ramverk inom jämställdhetsintegrering och konflikt­känslighet.

FBA är i den första inledande fasen av uppdrag inom strategierna för utvecklingssamarbetet med Demokratiska republiken Kongo och Liberia. Arbetet följer delvis andra styrdokument än FBA:s reguljära linjeverksamhet och vi ser just nu över och tar fram egna inriktningar för hur vi ska arbeta med bland annat just konfliktkänslighet och jämställdhetsintegrering inom ramen för projekten.

Efter ett antal timmar vid tangentbordet måste jag konstatera att jag hittar många fler, mer välutvecklade och bättre verktyg för analys än jag hittar för implementering. (Jag önskar att jag hade en jämförelse i form av några snygga Google-siffror av hur många träffar jag får, men det finns för många alternativa sökord och blir inte riktigt rättvisande!)

Analysverktyg finns såväl specifika som övergripande och jag finner dem mer praktiska och tillämpbara. Författarna argumenterar väl för sin sak – och jag håller med – analys är viktigt, och projekten har bättre förutsättningar om de baseras på en förståelse för konfliktdynamiken och för kvinnors, mäns, pojkars och flickors behov och prioriteringar.

Alla är överens så långt, men det är ju sedan det verkligen börjar bli knivigt. För vad använder du informationen till? Från att ha haft många stadiga analyshänder att hålla kan det kännas tämligen ensamt när du ska svara på konkreta frågor. Till exempel huruvida det är bättre att arbeta med behov och prioriteringar inom ramen för kvinnors och mäns existerande gender-roller, eller att arbeta för att utveckla och förändra dem? Eller vad du gör om du misstänker att konflikter kan skapas genom ett samarbete? Internt inom samarbetspartnernas organisationer – eller i deras relationer till andra aktörer? Eller för den delen (apropå hur familjerelationer påverkas av en utvecklad kvinnoroll) – i deltagarnas hemmiljöer?

Analysverktygen hjälper oss att synliggöra vägval och risker, men ger oss inte råd om ställnings­taganden och handlingsalternativ. Här vore det praktiskt med handfasta implementerings­verktyg! Men de verktyg som finns ger oss oftast råd som ”tänk på det här!” och ”glöm inte att fråga [klipp in valfri knivighet]”! Hur vi ska hantera svaren och vilka som är de rätta valen blir till slut en bedömningsfråga, som inte sällan är upp till några enstaka personer, de som ska implementera projektet.

Är det lättare – och kanske till och med lite finare – att analysera än att implementera? Att säga vad och varför tillåter ett oberoende utomståendeperspektiv. Om du istället försöker ändra på sakers tillstånd utsätts du för svåra val och avgöranden, som också sätter fokus på din egen roll och påverkan.

Det saknas inte anledning till självkritik! FBA genomför många kapacitetshöjande aktiviteter, exempelvis kurser, där vi presenterar olika centrala perspektiv, och inte minst många analysverktyg. En av de vanligaste frågorna från kursdeltagare är också följaktligen: ”Jag förstår att allt det ni säger är viktigt men hur gör man egentligen?” En återkommande sådan fråga gäller lokalt ägarskap: hur får vi en samarbetspartner att engagera sig och ”äga” en process man egentligen inte ser poängen med, eller att ändra åsikt i en viss fråga? Vi talar ofta om ägarskap i våra kurser, men i och med våra nya strategiprojekt får vi anledning att testa våra egna teser.

Då kan det vara inspirerande att kasta en blick på en förebild i detta avseende – Raoul Nordling, också känd som ”mannen som räddade Paris” (det finns en utmärkt film med samma namn). Vad hade hänt om den svenske konsuln i staden nöjt sig med att konstatera risken att Hitler i krigets slutskede skulle spränga Paris i bitar (inte minst som hämnd för bomberna som drabbat Berlin)? Som tur var stannade Nordling inte vid analysen eller scenariobeskrivningar. Istället tog han kontakt med den tyske generalen Dietrich von Choltitz, som höll i dynamittråden, och inledde en personlig, diplomatisk övertalningskampanj.

Exakt vad som hände när general von Choltitz bestred order och Paris räddades, och hur stor Raoul Nordlings förtjänst var i det hela går kanske aldrig att få total klarhet i. Några hävdar också att Nordlings personliga affärsintressen stod på spel och att det i själva verket var dessa, inte enbart humanitära värden, som utgjorde förtecknen för hans initiativ.

Klart är i alla fall att det kanske inte alltid finns verktyg till hands, och att historiska och politiska processer kanske i själva verket är för komplexa för att sammanfattas i ett ramverk. Det viktiga är att detta inte blir en förlamande omständighet. Faktisk handlings­kraft bortom analysen är avgörande – och personligt omdöme, relationsskapande samt lite gammeldags diplomatiskt fotarbete kan göra skillnad, till och med i vissa fall ändra världshistorien.