Truligt charmig union har störst chans i långa loppet

”Det vore kul att få läsa om något annat än covid”, får jag höra när jag ber om uppslag för detta blogginlägg.

Jag kunde omöjligt instämma mer! Jag är nog inte ensam om min vid det här laget välutvecklade allergi mot digitala möten. Den ständigt återkommande och numera oftast tämligen ansträngt vänliga uppmaningen: ”Dear Mr. Edqvist, kindly unmute yourself… again…” får det bokstavligen att krypa i kroppen. Om jag öppnar köksfönstret och sträcker huvudet vanskligt långt ut och blickar i nordöstlig riktning, kan jag faktiskt se parlamentet borta på Place Luxembourg och, om jag kisar, i parlamentets skugga skymtar min egen arbetsplats ett ynka kvarter längre bort. Och ändå sitter jag här. I köket.

På kontoret har jag inte varit på över ett år.

Men det här ska inte handla om min genuina längtan efter fysiska möten och efter mina kollegor, en salig och härlig blandning av militära och civila från hela EU som samlats här i Bryssel och utgör sekretariatet på European Security and Defence, ESDC. Vi är alla sekunderade av våra respektive medlemsstater som Training Managers, i mitt fall med de huvudsakliga ansvarsområdena säkerhetssektorreform och jämställdhet. Tillsammans ansvarar vi för att utveckla, kvalitetssäkra och samordna unionens utbildningar inom EU:s gemensamma försvars- och säkerhetspolitik.

Och det är det här – känslan av att, trots datorer och mute/unmute-knappar, tro på vad man gör – som jag tänker att jag borde skriva.

Som utpräglad EU-entusiast och sedan länge yrkesverksam inom internationell civil krishantering och med FBA som bas, är det med såväl stolthet som allvar som jag tillsammans med mina kollegor försöker bidra till det som enligt ESDC:s devis kallas för att ”främja den gemensamma försvars- och säkerhetskulturen” i stort, men också med ett uttalat fokus på att lägga grunderna för en gemensam militär och civil förståelse av densamma.

Så hur gör man då detta? Och varför?

Den första frågan är i mitt fall tämligen lätt att besvara: genom det strategiskt viktiga verktyget utbildning. För att skapa en gemensam försvars- och säkerhetskultur måste vi identifiera våra minsta möjliga gemsamma nämnare och sedan tillsammans bygga vidare på dem. Att våra perspektiv på säkerhet skiljer sig åt beroende på bland annat geografiskt läge är mer eller mindre naturligt. Men för att vi gemensamt ska kunna agera på ett så effektivt, ordnat och strategiskt sätt som möjligt måste jag som svensk, oavsett mitt typiska Östersjö-perspektiv, förstå och kunna samarbeta med kollegor från Cypern, Rumänien, Portugal eller Belgien, vars perspektiv naturligtvis grundar sig på deras länders läge, kultur, historia etcetera. Rätt använda blir våra olika bakgrunder och perspektiv en enorm styrka. Försöker vi sopa dem under mattan och bara skynda fram utan dialog kan de skapa en kostsam oreda.

När jag tar ett steg tillbaka och istället för att tänka på inre slitningar, mördande trög och monoton byråkrati och policys, betraktar EU som det enorma (och enormt framgångsrika, nota bene!) fredsprojekt det en gång började som, slås jag av tre saker:

Att vi verkligen behöver varandra. Att vi verkligen behövs. Att vi för att fungera effektivt, såväl internt som externt, behöver en gemensam förståelse för bland annat säkerhet. Och det betyder inte att vi alltid är komplett överens, i synnerhet inte om detaljerna. Däremot betyder det att vi delar synen på dialog som en av våra livlinor.

Diskussionerna blir långa och ibland tärande. Om ni såg mig och mina kollegor hamra på tangenterna på våra laptopar, vifta med armarna eller skorrande upprepa ”If I may, please…? IF I MAAAAY….?!” Då skulle nog många av er spontant tycka att vi käbblar.

Det tycker inte jag. Jag tycker att vi delar och förvaltar grunderna för precis det som EU står för: Vår värdegemenskap. Och vår övertygelse om att det är just genom dialog, genom tolerans och förmågan att lyssna på andra istället för att krampaktigt falla tillbaka på vår egen lilla stam, som vi fungerar bäst. Vår union är måhända spretig, rörig, bullrig och krånglig, men den är också truligt charmig och samtidigt en av världens största politiska och ekonomiska krafter. Och jag är oerhört stolt över att få vara med och bidra till att den fungerar bättre, både för oss här hemma och för våra partners och allierade.

Om än framför min dammiga laptop.

Vi kan inte, och inte heller ska vi tycka lika om allt. Vår styrka är verkligen den motsatta, att vi förenas i just vår övertygelse om vikten av att både respektera och kunna diskutera våra olikheter och hur vi både trots dem och tack vare dem kommer framåt.

Så när mina rumänska kollegor viftar med armarna, när jag hamrar vidare på datorn (med ett stenansikte, har jag fått veta – jag antar att det är den skandinaviska uttrycksfullheten de beskriver), min belgiska chef stämmer i bäcken och får rungande bifall från min tyska kollega och mina italienska, cypriotiska och grekiska kollegor ser ut att spricka men har glömt att sätta på sina mikrofoner så ingen hör deras protester, då tror jag faktiskt att vi är på helt rätt väg.

För EU är en enormt viktig aktör för fred och säkerhet i hela världen. Och även om den är krånglig, är det den här otroligt givande, utvecklande, ibland kanske lite röriga – men väldigt accepterande, toleranta och gemensamma rörigheten och toleransen som jag tror har absolut störst chans i långa loppet.

Så jag dammar av skärmen och hamrar vidare.