Fredsprocessen i Mali – var är kvinnorna?

Efter mer än två årtionden av militärt styre blev 1991 startpunkten för Malis övergång till demokrati då tusentals demonstranter samlades på gatorna för att kräva president Moussa Traorés avgång. Efter en militärkupp utförd av överstelöjtnant Amadou Toumani Touré etablerades snabbt en övergångsregering bestående av militära och civila ledare som överlämnade makten till en demokratiskt vald regering följande år.

Idag lyser den inkluderande processen tyvärr med sin frånvaro. 2015 undertecknades ett fredsavtal i Mali mellan regeringen, oppositionskoalitionen La Coordination des Mouvements de l’Azawad (CMA) och den regeringstrogna koalitionen la Plateforme. Fyra av de femtio delegaterna i fredsförhandlingarna var kvinnor. Försöken att inkludera fler kvinnor kantades av halvhjärtade ambitioner från det internationella samfundet och motarbetades framför allt av Algeriet som var huvudmedlaren i förhandlingarna.

Kvinnors deltagande ansågs helt enkelt inte ligga i linje med den ”traditionella metoden och de traditionella parterna”. Ett annat argument handlade om att man ansåg att kvinnors deltagande skulle fördröja förhandlingarna och att det civila samhället, där kvinnor oftast är representerade, istället kunde vara en del av försoningsprocessen.

Självklart påverkade detta utformningen av fredsavtalet. Det innebar beklagligt nog begränsat utrymme för det civila samhället, särskilt kvinnor, att verka inom ramen för fredsavtalet. De fyra underkommittéer som bildats för att efterfölja fredsavtalet har väldigt låg kvinnlig representation eller ingen alls. Detta trots att malisk lagstiftning säger att minst 30 procent av deltagarna i beslutsfattande instanser ska vara kvinnor.

Uteslutningen av kvinnor i fredsprocessen kan på lång sikt innebära en återgång till konflikt. Enligt en studie av UN Women ökar förutsättningar för hållbar fred med 35 procent om kvinnor inkluderas i fredsförhandlingar. Sett utifrån den maliska kontexten har landet alltsedan tidigt 90-tal fem fredsavtal bakom sig och varje gång har Mali återfallit i konflikt. En orsak är att avtalen repeterat åtgärder som uppenbarligen inte fungerat tidigare. Men problemen handlar också om hur representativa parterna i fredsavtalen har varit. De väpnade rebellrörelserna, som aldrig utgjort mer än små minoriteter av befolkningen, har varit part i förhandlingarna och diskuterat sina anspråk på de tre nordliga regionerna i Mali. Samtidigt har Malis kvinnor, hälften av befolkningen, inte fått sitta med vid förhandlingsborden alls.

Det är ett allvarligt problem att endast stridande parter sitter vid förhandlingsbordet. Att bära vapen har varit ett sätt att få inflytande i den maliska fredsprocessen. Lösningen på konflikten förutsätter i och för sig en avväpningsprocess, men det måste efterföljas av andra viktiga moment. En freds- och försoningsprocess bör till exempel beröra frågor om krigsbrott som begåtts. De parter som undertecknade fredsavtalet i Mali 2015 är ansvariga för en stor del av de övergrepp som skedde i landet mellan 2012 och 2015. Förövarna får besluta om frågan, medan de som drabbats av övergreppen exkluderas och inte får någon chans till upprättelse.

De maliska kvinnorna tycks ha en lång väg kvar att gå för att få mer inflytande trots att de, precis som kvinnorna under arabiska våren, stod på barrikaderna och protesterade mot våldet i samband med oroligheterna i Mali under 2012.

För några veckor sedan träffade jag kvinnliga företrädare från CMA och la Plateforme, kvinnorättsaktivister från civilsamhället och politiska partier i Mali. Tre ståndpunkter förenar dem.

Först och främst bör alla parter respektera och efterfölja den antagna nationella handlingsplanen för FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Handlingsplanen slår fast att hänsyn måste tas till kvinnors särskilda utsatthet i konflikten i Mali och att deras aktörskap ska garanteras.

Sedan menar de att Malis kvinnor har rätt att bli upplysta om sina rättigheter, och att det behövs en mångfacetterad och långsiktig satsning på utbildning för kvinnor i landet. Därefter måste kvinnorna också få praktisk möjlighet att använda sina kunskaper och verka i det offentliga rummet, delta i politiken och förvärvsarbeta. Det vore i sin tur en stor vinst för samhället som inte har råd att inte ta tillvara på halva befolkningens resurser.

Den tredje punkten handlar om ansvarsutkrävning, att internationella aktörer som ger stöd till olika insatser i Mali måste ställa krav på att projekten ska inkludera kvinnor och hänsyn till kvinnors behov för att få stöd. Bistånd som legitimerar ojämställdhet och status quo är inte hållbart.

För FBA innebär detta att vårt arbete för en fredlig utveckling i Mali ständigt måste ta detta perspektiv i beaktande. Vi måste verka för en inkluderande malisk freds- och försoningsprocess, med fokus på kvinnors deltagande.

En nyckelaktör i skapandet av en inkluderande process är den maliska regeringen. Regeringen bär ett tungt ansvar för upprättande av mekanismer som ska implementera fredsavtalet från 2015, och för att individer inom dessa mekanismer får rätt förutsättningar för att bedriva sitt arbete. Idag vet vi att den maliska regeringen har bristande kapacitet, resurser och sist men inte minst saknar förmågan att förankra fredsprocessen i hela det maliska samhället. Det måste våra insatser fokusera på.

Det är med andra ord många utmaningar, men också många möjligheter som väntar för FBA i Mali. Förhoppningsvis kan jag återkomma här i FBA-bloggen och berätta hur arbetet fortgår.