Hur hamnade Raoul Wallenbergs fickalmanacka på FBA?

Läser man Raoul Wallenbergs anteckningar i sin almanacka från det första halvåret 1944 får man intrycket av att hans tillvaro i Stockholm den våren var lite alldaglig och utan spänning. Han går på bio, träffar vänner på restauranger och är på diverse möten. Under våren träffar han även Jeanette von Heidenstam (en del av er känner kanske igen Jeanette von Heidenstam som TV-hallåa under 1970- och 1980-talet) vid ett flertal tillfällen. Den 7 april är en sådan dag. I almanackan står ”Passion med Jeanette”. Exakt samtidigt som Raoul och Jeanette går på bio och ser filmen ”Passion” med Viveca Lindfors i en av rollerna, ligger de judiska koncentrationslägerfångarna Rudolf Vrba och Fred Wetzler och gömmer sig i ett hålrum i en brädhög i Auschwitz-Birkenau. De hoppade ner i hålrummet på eftermiddagen och nu på kvällen sitter de och lyssnar till vakternas och soldaternas högljudda röster några meter därifrån. Planen är att där hålla sig gömda i tre dygn för att sedan rymma efter mörkrets inbrott den 10 april. Rudolf Vrba skriver följande i sin bok ”Jag flydde från Auschwitz”:

”Jag unnande mig lyxen att titta på klockan. Den var fem i halv sex. Fem minuter kvar till larmet. Redan nu måste de ha sett att vi var borta. Redan nu måste de fundera på vad de skulle göra. (…) Halv sex. Tystnad. Fredo och jag stirrade på varandra och fast vi inte vågade prata, tänkte vi samma sak. Kvart i sex och fortfarande inga ljud. Jag kände paniken växa, det här var olycksbådande. Det kunde innebära verkliga problem. Slutet i själva verket. (…)

Klockan blev sex. Tystnaden kändes nu som tortyr för våra nerver. Jag viskade till Fred: ”De leker med oss. De vet säkert var vi är.”

Någon gick förbi. Vi ryckte till och höll andan. Fotstegen avlägsnade sig. Vi hörde röster på tyska, men de var för långt borta för att vi skulle förstå vad de sa. (…) Sedan slets mina tankar isär av sirenen, skingrades, pulvriserades så att rädslan sopades undan, så att vår håla tömdes på depression och mitt hjärta och mitt medvetande fylldes av den väntande utmaningen. Tjutet steg triumfatoriskt till sin vassa kulmen och höll sig där några minuter för att sedan dö bort. Jag kunde se Freds ögon glänsa och höra det kaos som föddes, mognade och dånade omkring oss. Tusen röster skrek och två tusen svarade dem. Order studsade från barack till barack tillsammans med hundarnas ivriga och klagande läten.

Sökandet hade börjat. Det utdragna, noggranna, omsorgsfulla sökandet som skulle pågå i tre dagar tills varje centimeter av Birkenau var genomgången, tills varje känt gömställe hade rivits upp. Vi kände oss nästan upprymda när vi hörde det kom närmare och kunde föreställa oss de scener som vi var så förtrogna med.

Rösterna var nära nu. Jag hörde Unterscharführer Buntrock muttra: ”Titta bakom de där plankorna! Det är meningen att ni ska leta igenom det här stället, inte gå omkring och lufta er. Herregud, använd huvudet också, inte bara ögonen!”

Stövlar klättrade upp på bräderna över oss och skickade ner duschar av sand. Stampandet fick det att damma, och vi täckte näsorna så att vi inte skulle nysa. Fler stövlar, män som flåsade tungt. Sedan hundarna som nosade och flåsade, klorna som skrapade mot bräderna medan de halkade och snubblade från bräda till bräda. Jag hade kniven framme och kunde se Fred stå beredd med tänderna ihopbitna i ett leende av spänd förväntan.”

Samtidigt som detta sker går Raoul och Jeanette in på biografen i Stockholm. Det är under de här timmarna som Raoul Wallenbergs öde beseglas – i en brädhög i Auschwitz-Birkenau.

Rudolf Vrba hade vid tiden för flykten varit fången i Auschwitz-Birkenau i nästan två år. Han hade sett över en miljon människor dö och hade nyligen hört rykten om att de ungerska judarna, som hittills klarat sig förhållandevis bra, var på tur att skickas till förintelselägren. Han såg det som sin uppgift att rymma och varna de judiska organisationer som fortfarande var aktiva, om vad som var på väg att ske inom några få veckor. Efter tre dygn i brädhögen avblåstes sökandet efter dem och de lyckades med stor tur och skicklighet ta sig ut ur lägret och fly söderut mot Slovakien och därefter vidare till Ungern. Rudolf och Fred skrev en utförlig 34-sidig rapport om förintelselägret och vad som väntade de ungerska judarna. Rapporten blev efter kriget blev känd under namnet Vrba-Wetzler-rapporten. Den överlämnades av det judiska rådet till de ungerska myndigheterna i Budapest, men reaktionerna från de judiska ledarna blev ändå inte som Rudolf och Fred hoppats på. De hade förväntat sig ett väpnat uppror eftersom de var övertygade om att judarna i Ungern inte skulle låta sig skickas till gaskamrarna frivilligt. Informationen spreds dock inte till de breda folklagren såsom Rudolf och Fred förväntat sig. Inget uppror kom. Rapporten nådde i juni 1944 Internationella Röda Korset i Genève och skickades därifrån till USA och Storbritannien. Några dagar senare överlämnade Juderådet i Budapest Vrba-Wetzler-rapporten tillsammans med ett par andra vittnesmål till den svenske kulturattachén och senare Röda Korsdelegaten Valdemar Langlet, för vidare befordran till UD i Stockholm. Dokumenten ledde till ett brev från Gustaf V till den ungerske riksföreståndaren Miklos Horthy, daterat den 30 juni 1944.

”Efter att erhållit kännedom om de utomordentligt hårda metoder, som Eder regering tillgripit gentemot den judiska befolkningen i Ungern tillåter jag mig att vända mig personligen till Eders Höghet för att i mänsklighetens namn be Eder att vidta åtgärder för att rädda dem, som ännu återstår att rädda av detta olyckliga folk.”

I slutet av juni började arbetet med att förbereda en svensk räddningsaktion i Ungern efter önskan från den amerikanska regeringens World Refugee Board. Raoul Wallenberg ansågs vara lämplig för uppdraget och anlände till Budapest den 9 juli 1944.

Hans almanacka är efter det nedlusad med anteckningar om möten med judiska och ungerska ledare, möten med SS, räddade människor och ekonomiska transaktioner. I januari 1945 grips Raoul av sovjetiska trupper och han förs till Moskva. Almanackan och hans adressbok beslagtas av ryssarna och detaljgranskas inför kommande förhör. Det tedde sig antagligen märkligt för dem att en svensk kunde röra sig fritt och obehindrat på Budapest gator, samtidigt som krigsfronten passerar den ungerska huvudstaden. Noteringarna i almanackan om möten med SS samt kontaktuppgifter till Adolf Eichmann i adressboken väckte förmodligen misstänksamhet hos ryssarna och användes säkerligen emot Raoul Wallenberg under förhören.

Dagboken arkiverades sedan i Moskva, låg där i drygt 40 år och återlämnades i slutet av 1980-talet av Michail Gorbatjov till Raouls halvsyster Nina Lagergren. Sedan åtta år är den en del av Armémuseums samlingar och en digital kopia av den, liksom av adressboken, finns i Folke Bernadottesamlingarna. Det är frestande att leka med tanken vad som skulle ha hänt om Rudolf och Fred blivit upptäckta i brädhögen den där dagen i april 1944, samma kväll som Raoul och Jeanette gick på bio. Den 34-sidiga rapporten om Auschwitz-Birkenau skulle aldrig ha skrivits och Raoul hade kanske aldrig rest till Budapest och tiotusentals ungerska judar skulle därmed inte ha räddats undan Förintelsen. Hans almanacka hade kanske istället varit sparsamt använd och mest innehållit anteckningar om fester, dejter och födelsedagar. Den hade förmodligen inte ens existerat idag utan slängts av Raoul själv någon gång i januari 1945.