Krig, bomber och själens trauma

Jag och Fatima satte oss ned i väntan på att alla kursdeltagare skulle anlända. Jag tittade på klockan, den visade 09.03. Jag började bli irriterad över att övriga kollegor från missionen inte hade anlänt ännu. Vi skulle ju börja 09.00 och deltagarna väntade. Vi skulle tillsammans hålla i en tvådagarskurs i genus och mänskliga rättigheter för poliser i Kabul.

Då briserade bomben. Jag kände hela byggnaden skaka, bombens djupa destruktiva kraft penetrerade in i kroppen. I ultrarapid såg jag glassplitter från fönstren komma flygande mot oss, alla deltagare hukade sig. Sen, tyst. Vi tittade på varandra. En kvinna grät. Jag tittade på rummet, lysrörsarmaturen hade fallit ner direkt framför mig, mirakulöst nog utan att nudda vid oss.

Jag trodde då att en självmordsbombare hade detonerat sin sprängladdning utanför polishögkvarteret där vi befann oss, på grund av glassplittret som flugit mot oss. Men medan vi sprang bakvägen ut ur byggnaden med våra livvakter såg jag hur explosionen faktiskt inträffat i närheten av vår lektionssal, inne i byggnaden.

Jag visste inte då om våra kollegor hade varit i närheten av explosionen. Jag visste att en självmordsbombare gått in med avsikt att döda polischefen, som inte var på kontoret just då. Självmordsbombaren hade detonerat sin bomb i den korridoren vi hade gått igenom bara fem minuter tidigare.

Jag levde. Jag var då, och är fortfarande idag, så oerhört tacksam att det inte var min tur att dö då, i polishögkvarteret i Kabul, Afghanistan. Jag höll om Fatima i bilen, och vi grät tillsammans. Vi grät för att våra själar skakade av den upplevelse vi precis hade överlevt. Att vara så nära den mörkaste och djupaste ondskan i världen, får kroppen att skaka av själens trauma.

Edward Tick, doktor i psykologi, skriver i sin bok Krigarens återkomst: Att läka själen efter krig:

”Vår angelägenhet är det osynliga såret orsakat av krig. De fysiska skadorna är mest synliga hos våra veteraner som behöver vår omedelbara uppmärksamhet. Farföräldrar, föräldrar, syskon, barn, vänner, grannar, omsorgsansvariga, lärare, skattebetalare är alla berörda av krigets långa och förödande tentakler. Vårt samhälle badar i smärta, utmattning, hopplöshet och skuld. Titta noggrant. Alla våra liv är påverkade, det här angår oss alla.”

Krig är på riktigt; när vi säger att vi ska bomba Syrien för att vi vill ”utrota terrorism” så vet vi att många oskyldiga kommer att dö, förlora sina familjemedlemmar och leva med livslånga trauman. Samtidigt finns det inga tecken på att de nuvarande terroristorganisationerna, såsom Daesh (IS), al-Shabaab, Boko Haram, al-Qaida, talibanerna och så vidare, har försvagats i nämnvärd bemärkelse för att västvärlden bombar och utför hemliga mordattentat mot individer som leder dessa organisationer. Talibanerna i Afghanistan har de senaste åren vuxit sig starkare än på länge och Daesh i Syrien rekryterar för fullt andra generationens invandrare från Europa.

Militära lösningar är temporära lösningar som för med sig en hög risk för långsiktiga problem. Varje år begår cirka 8000 amerikanska soldater självmord, självmordstalet för veteraner i USA är 30 per 100 000 invånare, vilket är dubbelt så högt som bland den övriga befolkningen. Så frågan är, om vi ser att bomber inte leder till en faktisk lösning på konflikter, utan istället förvärrar trauman och förstärker terroristernas politiska övertygelse – vad gör vi då? Fortsätter bomba eller hittar andra lösningar?

Det som är oroande är att se världsledare och parlamentariker som verkar ha demokratiska agendor ansluta sig till krigshetsarnas mest lojala anhängare och tillbedjare av Hämnden som lösningen på våra dagsaktuella problem.

När ska vi se förbi hämnden som lösning och se att krig leder till långtgående trauman för befolkningen på plats och oåterkallelig miljöförstöring? Dagens världsledare visar idag att de saknar vision och strategi grundat på faktiska konsekvenser av sina handlingar. Det är dags för politiska ledare som faktiskt motiveras av mer än genomslag i media och höga siffror i opinionsundersökningar. Det är dags för ledare som vägleds av ideal som jag skulle vilja lära mina framtida barn.

När livvakterna förde mig och Fatima till säkerhet den ödesdigra dagen i Kabul var det viktigaste för mig att få hålla hennes hand och känna att vi kunde överkomma detta trauma tillsammans. Tillsammans läker vi trauman.