Min förälskelse med ”inshallah”
Varför skulle någon välja att flytta tusentals mil från nära och kära? Varför välja att bo på en plats där elektricitet, ren mat och och vatten är en bristvara? Och framförallt, varför välja att bo på en plats där risken för att utsättas för våld är högre därför att du representerar det internationella samfundet?
De är alla sunda frågor för någon som väljer att bosätta sig långt från tryggheten hemma i Sverige. Men om vi för en stund inte bara fokuserar på möjligheten att arbeta för en högre lön än hemma i Sverige, så finns det en oemotståndlig charm i mötet med världen utanför bekvämlighetszonen som drar genom själen som en frisk västanfläkt, som sköljer bort gamla fördomar och igenrostade uppfattningar om den mänskliga naturen och öppnar dina ögon för oanade möjligheter med livet.
Livet i fält, på uppdrag ute i världen för barns rättigheter, kvinnors rättigheter, för en stark rättsstat och alla andra ädla aspirationer, kan under de bästa omständigheterna ge dig en känsla av gemenskap och samhörighet med hela det mänskliga släktet, att egentligen finns inga landsgränser, egentligen finns det inte olika språk; att egentligen pratar vi alla samma språk och tillhör alla samma folk. Människosläktet har vidunderliga sätt att finna lösningar på livet utifrån alla omständigheter, såsom fattigdom, brist på naturresurser, brist på utbildning, för att överleva på bästa sätt. Och det kan i sina bästa stunder fylla dig med en känsla av vidunderlig beundran inför vår uppfinningsrikedom. Ingenting är omöjligt, allt är möjligt, och ibland händer till och med mirakel.
Och vad finns i andra sidan av detta liv? Ibland latenta sjukdomar (varför inte malaria eller bilharzia). Ibland omöjliga chefer, omogna kollegor, biståndströtta motparter i värdlandet och låt oss inte glömma den förvirrade biståndsvärlden av överlappande och osynkroniserade biståndsprojekt som kan få ögonen att blöda och tålamodet att tryta även hos den mest tålmodiga. Men ändå kommer vi tillbaka för mer. Kanske för att vi längtar tillbaka till ovissheten, till en vardag som är oförutsebar. Att få säga godmorgon på fyra olika språk inom loppet av en kvart, att få genomföra en utbildning i jämställdhet för den lokala polisen och märka att deltagarna är tagna av budskapet – är alla små och stora ting som ger en känsla av samband, av kontakt med andra människor, av oförutsedd kontakt med andra människor, trots våra olikheter, etniciteter, religioner, språk, kulturer, kön och ålder.
I Ramallah är jag djupt inbäddad i mitt ”inshallah” som bokstavligen betyder ”om gud vill”. Detta uttryck som används i den muslimska och arabisktalande världen för att uttrycka ibland uppgivenhet, men framförallt respekt inför ödets nyck. Och det är den sidan av fältarbete som lockar mig mest, en kärlek till stunden, en förälskelse med det oförutsebara.
Om detta och mycket kommer jag och andra att prata om under seminariet ”Krig och konflikt – svenska civila experter på plats” under Almedalsveckan.
av Zaida Catalán