Minnena från Ukraina som etsat sig fast

På den ukrainska regeringens begäran fattade OSSE den 21 mars 2014 beslutet att etablera en specialinsats i Ukraina (OSSE SMM) för att övervaka den sköra säkerhetssituationen i landet. Detta beslut föregicks bland annat av den ryska annekteringen av Krimhalvön och den tragiska händelseutvecklingen i Kiev där över 100 människor, som senare kom att kallas för Heavenly Hundred, satte livet till efter sammandrabbningar med den dåvarande kravallpolisen. När OSSE:s specialinsats var på plats för att utföra sitt arbete eskalerade det väpnade upproret i östra Ukraina och utvecklades till fullskaligt krig. Insatsen kom att få ta tag i även den utmaningen.

Jag själv är nyligen hemkommen i Sverige efter att ha tillbringat två och ett halvt år som utsänd från FBA till OSSE-insatsen i Ukraina. Med mig har jag en mängd minnen. Ett av de starkaste är från när jag var på plats i en by präglad av gruvverksamhet, till hälften bestående av stora betongkomplex och till hälften av små villor. Där träffade jag ett tjugotal kvinnor i blandade åldrar. De bad om hjälp, frågade vad de skulle ta sig till, sträckte ut en hand, berättade om indragna pensioner, om hur de tog skydd från bomber och granater i källaren, hur de försökte hålla liv i värmen där el eller värmekaminer inte var tillgängliga, hur de skulle göra för att på bästa sätt ta hand om den nyfödda, att en av dem hade sjuka söner, de grät och de var förtvivlade, de var ensamma, de var övergivna, de var ledsna. De var i skräck. Tårarna hade tagit slut, ögonen var röda. De berättade om varför skolan var stängd, att den hade blivit bombad, de berättade att de idag var rädda för tystnaden, de hade vant sig vid ljudet av artilleribeskjutningar och explosioner. Jag var där, jag lyssnade, jag önskade kvinnorna allt gott, jag var medmänniska, jag fanns till, jag fällde tårar inombords, jag visade mig stark, jag observerade, jag skrev, jag rapporterade, jag kände av, jag återspeglade, jag förmedlade, jag hör vad du säger. Krig är krig och krig är ingenting annat än vedervärdigt och omänskligt. Det är kallt, bisarrt, smutsigt, ensamt, trasigt, exkluderande, hopp och förtvivlan. Hopp och mest förtvivlan. Jag fick ett tack för att jag funnits till, tagit mig dit.

I en annan by, där jag med mina kollegor inspekterade ett artillerinedslag, fattade en kvinna min hand och började dra mig i armen. Snälla ta mig härifrån, sa hon. I en tredje by träffade vi en dotter och hennes mamma vid deras sönderskjutna hus. Dottern berättade att lärarna hade gett eleverna hemuppgifter de senaste fyra månaderna då skolan varit stängd. Entusiastiskt berättade hon också att skolan skulle försöka öppna igen inom kort. Jag tittade på huset och undrade var hon fick sin kraft ifrån.

I nästa by stod det skrivet med skolkrita på trädörren till ett förstört hus: ”människor bor här”. Vi knackade på och ut kom ett flertal personer från husets källare. En av dem skrek i panik. Vi var de första människorna från omvärlden som de träffat på månader.

En annan dag ledde jag mitt team till ett mentalsjukhus. Där arbetade några riktiga hjältar, sjuksköterskor och en liten administrativ personalstyrka. När jag insåg att inte ens detta ställe hade undgått artilleribeskjutning knöt jag näven i byxfickan. Även här dokumenterade vi vad vi såg. Vi kom in på första våningen, ledda av den anställda personalen, jag tog täten som chef för teamet och möttes av något som framkallade känslor jag aldrig upplevt förut.

Det är inte mötet med polischefen i Ukraina. Det är inte interpellationsdebatterna i parlamentet. Det är inte heller att lyssna till de politiska tänkarnas slutsatser som jag minns. Det är mötet med de nödställda människorna som stannar kvar. Det är minnena som etsat sig fast efter min tid i Ukraina.